Sprutinlägg x 2

I helgen slutade jag skjuta upp det där som är så lätt att skjuta upp: vaccinationen som man egentligen vet man behöver men det egentligen inte finns något sistaminutendatum för när den kommer behövas såsom det gör när man ska på en semesterresa. Jag ligger  som så många andra i gränslandet mellan de som med all säkerhet haft mässling och därmed är skyddade och de som tagit två sprutor och är skyddade mot sjukdomen. Det gör vi alla som är födda mellan 1960  och 1980.  Det var under den här perioden landstingen började ge barnen två sprutor eftersom man insåg att den enda spruta man delat ut tidigare inte gav ett tillräckligt skydd. För oss som inte har tillgång till föräldrar med stenkoll så är det bra att ta ett extra stick i armen eftersom det inte är skadligt att ta en extra och man då skyddar både sig själv och andra från att drabbas av den här läskiga sjukdomen som är ruskigt smittsam och ofta leder till svåra följdsjukdomar eller i värsta fall dödsfall bland personer med sänkt motståndskraft. Så snälla, ta den ändå!, även om du inte gillar sprutor för det kan vara du som räddar ett liv.

spruta

Dagens andra spruta handlar om sprututbytesverksamheten som vi verkligen behöver få på plats. Där behöver vi ha en lösning på plats så snabbt som möjligt och helst igår eftersom verksamheten vi har vid St Göran växt ut ur sina lokaler vilket gör att det blir svårt för de som behöver vården där att få den hjälp de behöver. Det blir också svårt för personalen att göra det jobb de vill kunna erbjuda besökarna. Jag är så innerligt frustrerad över att det tagit en sån tid att hitta andra lämpliga lokaler istället för den vi kikade på tidigare i våras. Precis som på alla andra områden slår lokal- och bostadsbristen till. När den kombineras med fördomar och rädslor medför den att människor inte får den vård och hjälp de behöver och det suger tycker jag. Ett av mina viktigaste mål är att vi snart ska vara i mål och ha hittat möjliga lösningar.

 

Annonser

Äntligen invigs Huddinges nya vårdavdelningar och vårdmiljöer

Jag tror att de miljöer vi vistas i påverkar hur vi mår och jag tror att det är väldigt mycket lättare att känna sig viktig och värdefull om man kommer in i fräscha lokaler än om man kommer till en grå, risig och nedsliten vårdlokal. Och psykiatrins lokaler har allt för ofta signalerat allt utom ett: du är viktig, välkommen hit!

Det ska bli ändring på det. Idag invigdes de fyra första vårdavdelningarna på Huddinge med totalt 60 platser. Totalt kommer det bli 135 platser fram till 2020. Det innebär både en utökning med 35 platser och att alla de gamla, slitna lokalerna med tre- och fyrbäddssalar byts ut mot enkel- och dubbelrum som patienterna själva kan låsa och låsa upp.

Det innebär framförallt en helt ny vårdmiljö som är mer öppen och där patienterna har mer tillgång till personalen som kan jobba mer teambaserat och anpassa vården till olika personers behov för vi är ju olika också som sjuka. Många av patienterna har barn och därför finns både barnsamordnare och ett rum för barn och självklart ville jag bidra med en nalle till dem.

Aktivitetslokaler och ett lugnt rum med musik och doft finns på avdelningen men däremot inget rum för bältesläggning vilket känns som ett stort steg framåt.  Och mest glädjande kanske, all personal jag pratade med lyfte hur de ville jobba vidare med att knyta ihop vården för och tillsammans med patienterna så att vägen ut från vårdsängen till öppenvården och livet utanför ska bli så smidig och bra som möjligt utifrån den enskilde individens behov. För mig låter det som musik.

 

Det händer mycket i psykiatrin och mycket behöver förändras både när det gäller tillgång till vårdplatser och tillgång till en riktigt bra vård där vi tar till vara på patienternas kunskap om sig själva och sitt eget tillstånd. En viktig del i det arbetet är Psykiatri Sydvästs brukarinflytandesamordnare (BISAM) Anna Skoglund och Anna Ritzman Kraft som också är på bilden. I och med dagens invigning men framförallt genom den om- och utbyggnad som pågår så kommer vi inom ett par år ha tio procent fler vårdplatser, i fräschare lokaler och med ett fräscht vårdinnehåll som är mer anpassat till att människor är olika. Det behövs och det känns gott att kunna säga att vi kort räknar med att ha en psykiatri som både är mer välkomnande, ännu bättre och där det inte råder någon tvekan om att alla får plats så länge de behöver det.

Nästan alla som har sex kommer någon gång under livet drabbas av HPV-virus. Om det handlade min första debattartikel någonsin. För de flesta läker virusinfektionen ut av sig självt men har man otur kan det leda till cancer hos både kvinnor och män. Så mycket otur tycker inte vi att någon ska behöva ha. Märkligt ämne kan tyckas men sedan jag fick besked om cellförändringar strax efter det att en av mina vänner dött i hpv-relaterad cancer har det känts viktigt för mig att alla som har nytta av det ska kunna få tillgång till det vaccin som kan skydda mot den oturen, det lidande och det resursslöseri som det innebär att inte vaccinera mot hpv-relaterad cancer.

Liberalerna i Stockholms läns landsting drev på för att flickor skulle få vaccinet redan innan det fördes in i det allmänna vaccinationsprogrammet och flickorna som föddes 1999 var först ut. Sedan dess har vi jobbat för att också pojkar ska få det och de riskgrupper som löper en större risk än andra att drabbas av hpv-relaterad cancer. Dit hör män som har sex med män (MSM) och hiv-positiva som har ett nedsatt immunförsvar.

Ibland lönar det sig att tjata och det vi gjort. Den skrivelse till Folkhälsomyndigheten (som utreder vilka vacciner som bör finnas med i vaccinationsprogrammen) som vi skickade i fjol om att de bör skynda på processen med att se till att pojkar och riskgrupper får tillgång till vaccinet har nu gett resultat. Folkhälsomyndigheten kommer rekommendera regeringen att besluta att också pojkar får tillgång till vaccinet. Eftersom också pojkar måste kunna skydda sig själva och sina partners så är det en framgång för jämställdheten.

Men det är inte tillräckligt. Folkhälsomyndigheten tar inte ställning till vaccin för MSM eller hiv-positiva trots att de skriver att de grupperna skulle ha god nytta av vaccinet. Istället nöjer de sig med att konstatera att vaccinering av pojkar på några generationers sikt kommer innebära ett skydd också för riskgrupperna. Så lång tid tycker inte vi att riskgrupperna ska behöva vänta på att kunna skydda sig mot cancer. Vi har så klart påtalat att det är jättedumt och att också de behöver tänka om och glädjande nog har vi fått med alla partier på den skrivelsen. Låt oss hoppas på att Folkhälsomyndigheten och regeringen kommer till samma kloka slutsats som Stockholms läns landsting gjort!

Ris och ros med både bakläxa och godkänt

En 25 maj skrev jag om de fördjupade granskningar vi initierat för att få en tydligare bild av vad som fungerar bra och mindre bra inom vår specialistpsykiatri. Då hade precis rapporterna för vår egen landstingsdrivna psykiatri (SLSO) och Prima blivit klara. Nu är också rapporterna för Capio och Praktikertjänst klara vilket innebär att alla de större aktörerna inom vuxenpsykiatrin blivit granskade på samma underlag, för samma tidsperiod och utifrån samma frågeställningar. Det ger både oss och vårdgivarna en bättre utgångspunkt för fortsatt kvalitetsutveckling.

Känslan av att det här var en välbehövlig djupdykning i kvaliteten är lika stark som i våras och jag är oerhört glad över att beslutat oss för att djupdyka i kvalitén som komplement till de uppföljningar vi regelbundet gör. Som jag skrev då har vi tidigare valt att göra såna här fördjupade granskningar först när någon verksamhet haft problem. Risken med det är att granskningen då blir lite mer av en smäll på fingrarna istället för ett lärande och det tror jag att det är bra om vi kan komma ifrån för att istället fokuserar på att vad som funkar och vad vi behöver lära oss och fokusera på för att bli ännu bättre. Och en viktig lärdom vi kan dra utifrån granskningarna är att vårdgivare har samma styrkor och utvecklingsområden på det stora hela även om vissa har lite mer arbete att göra på vissa områden jämfört med andra.

Det som gäller generellt och som är riktigt obra är att:

samtliga vårdgivare använder vissa registreringskoder på ett felaktigt sätt: de felaktiga registreringarna och dubbelregistreringarna handlar om utbildning och är ett problem som är lätt åtgärdat för vårdgivaren och som varken de eller vi uppmärksammat utan granskningen. Sedan kommer också vi se över registreringsdjungeln så att det blir lättare att göra rätt. Det handlar både om att vi måste säkra att rätt ersättningar går ut så att vårdens resurser används på ett klokt sätt men också göra allt vi kan för att underlätta vårdgivarnas vardag för det är patienter de ska ägna sig åt – inte administration.

samtliga vårdgivare måste bli bättre och journalföra samtliga åtgärder man gör och kontakter man har med patienterna. Också Capio och Praktikertjänst har ett utvecklingsarbete framför sig här då det saknas journalanteckningar för 3 respektive 8 procent av det man registrerat att man gjort (för SLSOs del låg siffran på 10% och för Primas på 3%). Det här är det område som jag ser som absolut mest allvarligt och här räknar jag med att vårdgivarna lägger manken till för att se till vi vid uppföljningen om ett halvår ser helt andra resultat. Det här handlar om patientsäkerhet i förlängningen och det får vi aldrig slarva med.

samtliga vårdgivare behöver bli bättre på att göra strukturerade vårdplaneringar och göra fördjupade läkemedelsgenomgångar. Också här är jag riktigt besviken på utfallet eftersom vårdplaneringarna och läkemedelsgenomgångarna handlar att säkra att vården blir bra för patienterna och att skapa förutsättningar för patienterna att vara delaktiga i sin vård. Ska man ändå se något positivt så är det att alla vårdgivare använder sig av de vårdplaneringar som de väl gör, både för att följa upp och förändra vården vid behov.

Det som är generellt och bra är att:

samtliga vårdgivare är bra på att utvärdera behandlingarna även om de inte alltid använt sig av alla tillämpliga skattningsinstrument.

samtliga vårdgivares erbjuder en bra vård så till vida att nästan alla behandlingsserier är utförda på ett sätt som stämmer överens med riktlinjer, behandlingsprogram och praxis. Det här resultatet är i  mina ögon högvinsten med granskningen för pengar kan vi begära tillbaka – om patienterna skulle få sämre förutsättningar att bli bättre så hade det varit klart mer allvarligt.

samtliga vårdgivare använder sig också av läkemedelsbehandling på ett klokt sätt.

samtliga vårdgivare har också i huvudsak behandlat patienter som behöver specialistpsykiatri. Det är också bra eftersom det visar att vi använder rätt resurser till rätt patienter.

Precis som vår landstingsdrivna vård och Prima så kommer Capio och Praktikertjänst få betala tillbaka en hel del pengar. För dem, precis som inom vår landstingsdrivna vård och vid Prima handlar det framförallt om registreringar som är felaktigt registrerade eller inte kunnat styrkas. För Capios del påtalar granskarna att det inte finns tillräckligt många psykologer vilket inte minst påverkar förmågan att utföra neuropsykiatriska utredningar. Dessa har inte bedömts hålla en tillräcklig hög kvalitet tillräckligt ofta och patienterna har inte heller bedömts vara i behov av att utredas inom specialistpsykiatrin. Jag är övertygad om att Capio funderar över detta eftersom jag vet att också de vill att vi ska använda pengarna klokt och att rätt utredning till rätt patient gör det lättare att komma in med att rätt behandlingsinsats kan göras när utredningen väl är klar.

För Praktikertjänsts del påtalar granskarna att de generellt sett håller en mycket hög kvalitet på journalerna men att bristerna i hur enskilda individer dokumenterar slår igenom och att behovet av kompetensutveckling på det här området verkligen behövts. Också vikten av att göra och dokumentera strukturerade suicidriskbedömningar lyfts fram liksom behovet av gedigna basutredningar.

Både Capio och Praktikertjänst får också en viss bassning för att de bedömts träffa patienter lite för många gånger. Jag tänker från mitt håll att det hade varit klart värre om de träffat patienterna för få gånger och att det är högst rimligt att professionerna får avgöra vad som är lämpligt.

Granskarna påtalar också problemen med vår ekonomiska styrmodell utifrån att den kan antas premiera vårdgivarna för att utföra olika vårdinsatser som anses vara extra viktiga. Här finns en risk för att vårdgivarna gör de sakerna istället för annat som leder till bättre bedömning och behandling. Även om granskningen inte svarar på om så varit fallet så har jag förståelse för kritiken. Jag ser däremot inte någon lösning i nuläget eftersom samtliga befintliga system har sina brister. Min dröm är att vi inom inte allt för avlägsen framtid får fram system som gör att vi kan följa och ersätta vården på ett sånt sätt som utgår ifrån att patienterna ska bli bättre eller bra av sin behandling eller att de får den vård de behöver för att vara så stabila och må så bra som möjligt vid kroniska tillstånd. Det är ju trots allt det som vi alla vill uppnå oavsett om vi är patienter, vårdgivare, politiker eller tjänstemän vill uppnå. Jag ser en viss ljusglimt i horisonten på det området men inte mer än så och därför får vi fortsätta jobba för att fram till dess fokusera på att ändra om i de system som finns så att vi tillsammans skapar en så bra vård som möjligt på ett så smidigt sätt som möjligt för både patienter och vårdgivare.  Och så klart, i avvaktan på det väntar vi in granskningsresultaten för BUP och uppföljningarna av de granskningar som gjorts.

Jag utgår från att oppositionen kommer skrika om att avtalen med Praktikertjänst och Capio borde sägas upp utifrån resultaten. Om det är så föreslår jag att ni funderar över det vettiga i att lägga över all vård på vår egna landstingsdrivna vård som visat likvärdiga som de privata vårdgivarna (och ifråga om journalhantering sämre resultat). Nästa fråga ni bör ställa er är om man i så fall skriker för patienternas skull eller för att man gillar att skrika för att det ibland får en att framstå som mer handlingskraftig? Min uppfattning är att vi ska ta resultaten på allvar och lyfta både de positiva och negativa delarna. Vi ska också använda resultaten klokt, kräva tillbaka felaktigt utbetalad ersättning och lära oss så mycket som möjligt så att vi kan bli bättre. Och vi ska sakta men säkert fortsätta bygga en kultur baserad på transparens, på vilja till förbättring och lärande eftersom det gynnar framförallt våra patienter men också arbetssituationen för de anställda som utför patienternas vård i så väl privata som landstingsdriven verksamhet. Det är inte att ta lätt på resultaten – det är att ta ansvar.

DN skriver om granskningen i dag.

Här kan du läsa granskningarna av Capio och Praktikertjänst:

Slutrapport granskning psykiatri_Capio

Slutrapport granskning psykiatri_Praktikertjänst

Plötsligt händer det!

Varje dag förra året dog tre personer till följd av sitt missbruk. Det är ungefär fem gånger så många som dör här i Sverige jämfört med övriga EU-länder i snitt per miljon drabbade. Det är också helt i onödan och ofta skulle det kunna vara helt möjligt att förhindra.

Första gången jag hörde talas om mirakelmedlet Naloxon var under våren 2015. Jag kommer ihåg var jag fick reda på det, vem som jag pratade med och vem som berättat det för honom. Så starkt reagerar jag sällan eller aldrig på ett nytt läkemedel som inte berör mig själv. Det lät som ett mirakelmedel: ett läkemedel som kunde bryta en överdos, som inte hade några biverkningar, som man inte kunde bli beroende av eller göra fel med. Som bara kunde rädda liv alltså och som vården redan använder sig av i ambulanser och när människor kommer in på sjukhus efter att ha tagit en överdos. Jippie, det här ska vi ha!, tänkte jag. Det tänkte inte alla andra. Förvirring och sendragna byråkratiska processer har sedan dess gjort att medlet inte har varit tillgängligt för de som behöver det. För dem vars liv är i farozonen.

Idag kom äntligen ett första glädjebesked: regeringen kommer nu att få  en rapport som visar på att vi redan idag, inom ramen för vår lagstiftning, kan skriva ut Naloxon till de som själva använder droger. Förhoppningen var att de skulle vara lika snabba att komma fram till att läkare kunde skriva ut Naloxon till de som finns i närheten av personer som tagit en överdos eftersom det skulle kunna göra skillnad på riktigt och hur folk ska utbildas. Den delen får vi tyvärr vänta på ända till december.

Själv är jag glad över att vi står på tårna för att påbörja utdelning när det blir möjligt och att ett man via sprututbytesverksamheten jobbat med ett projekt där man funderat kring bland annat de frågor som regeringsuppdraget tittar på. Det kommer göra att vi kan komma igång och rädda ännu fler viktiga liv så snart det blir möjligt att dela ut till anhöriga. Och redan innan dess kan jag utlova att det kommer förändringar som gör det bättre för människor som fastnat i ett missbruk.

Dagens lottovinst alltså: beskrivs i bland annat Dagens Medicin