Kvinnor klagar – män har ont

Internationella funktionshinderdagen har jag firat med ett seminarium om  jämlikhet och normkritik. Nej, det var kanske inte några nyheter som dök upp. Ändå tror jag det är viktigt att tillsammans med andra diskutera våra egna fördomar och normer för att utmana sina egna tankar och fundera över på vilket sätt vi kan göra annorlunda.

I vården syns skillnaderna tydligt när man till exempel tittar på det bemötande som patienterna möter när de söker vård. Kvinnor är klart mindre nöjda än män. Personer i arbetsför ålder är mindre nöjda än både yngre och äldre personer. Personer med högre utbildning är mindre nöjda än de med grundskola och de med ett annat hemspråk än svenska är mindre nöjda än de med svenska. HBTQ-personer och personer med funktionsnedsättning tillhör också de grupper som brukar vara mer skeptiska till vården även om de inte lyfts fram just här. Många gånger har de starka skäl till sitt missnöje med.

Jag tror det är få som medvetet gör skillnad men det slår ändå igenom hela tiden att de vi är påverkar de vi möter och det vi möts av. Det gäller inte minst synen på hur flickor/kvinnor och pojkar/män är. Bästa reklamen någonsin illustrerar på ett bra sätt hur det kan påverka:

Jag hör fortfarande många kvinnor beskriva att de inte blir tagna på allvar av vården utan får höra att de inte kan må så dåligt eftersom de ser för bra ut/har sminkat sig/eller fixat håret. Sedan tidigare från åren på Försäkringskassan har jag med mig att läkare tidigare (oavsett eget kön) beskrev kvinnors och mäns värkproblematik på väldigt olika sätt: kvinnor klagade och män hade värk eller smärta. Tyvärr stannar det inte där utan det finns också ett otal studier som visar på att män och kvinnor behandlas olika också när de inte finns medicinska skäl för det. Vi pratade också om att män beskrivs som aggressiva medan kvinnor beskrivs som motsträviga inom äldreomsorgen vilket påverkar bemanningen och leder till onödigt arbete och onödiga risker för personalen. Och det är bara en av flera diskrimineringsgrunder där vi måste bli bättre för att möta de behov som olika individer har. Här finns det all anledning att tänka om och göra rätt och här är utbildning och uppföljning av relevanta indikatorer naturligtvis viktigt.

Det jag sitter och funderar på så här efteråt är hur vi når fram till dem som inte känner att de har några egna fördomar som påverkar dem i deras arbete eller – för de finns också – inte upplever att deras egna normer ställer till problem. Utbildning och uppföljningar är naturligtvis viktiga delar men det där som inte kan mätas är det svårt att få ett grepp om och det är oftast det man känner av, inte minst när man sitter på den där utsatta stolen i en känslig situation. Vad tror du?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s