Äntligen! Nu är det full fart framåt mot en bättre folkhälsa som gäller

Idag har vi äntligen fattat beslut om att anta förslaget till en ny folkhälsopolicy för 2017-2021  i nästan total enighet (S valde att ställa sig utanför och SD vet jag inte hur de röstade). Det känns toppen eftersom det innebär att vi nu äntligen kan komma igång med det arbete som krävs för att dokumentet ska blir mer än en pappersprodukt. Medvetet har vi valt att hålla policyn kortfattad och att bara prioritera fyra områden istället för alla de områden som påverkar folkhälsan. Vi har också valt att stanna vid att fastställa målen istället för att som tidigare gå in på vad det är som ska göras och hur. Vi tycker att vi som politiker ska peka ut riktning, ge förutsättningar och följa upp att arbetet leder rätt. Däremot måste vi låta våra anställda inom olika hälso- och sjukvårdsverksamheter, inom kollektivtrafiken, inom kulturen och regionplaneringen själva avgöra vad som funkar just hos dem. Jag tror nämligen inte att vi kan hitta på aktiviter som passar överallt och går vi in och styr för mycket kommer det bara leda till merarbete för personalen och/eller att man struntar i arbetet eftersom man inte känner att det är riktigt relevant för dem och det ändå finns att göra. 

Målen ser ut så här: 

1. En god, jämlik och jämställd hälsa där de med sämst hälsa prioriteras. För att även om hälsan i länet är god och blir allt bättre så har vi grupper som inte riktigt hängt med i utvecklingen. Det handlar bland annat om personer med funktionsnedsättningar, är nya i Sverige, har bereoendesjukdomar, har en låg utbildning och dålig ekonomi. 

2. Minskad psykisk ohälsa och förbättrad somatisk hälsa bland personer med psykisk sjukdom. Det här har varit en av de viktigaste punkterna för mig att få in eftersom den psykiska ohälsan är en av våra största och snabbast växande hälsoutmaningar. Vi kan inte heller köpa att personer som lider av psykisk sjukdom drabbas hårdare av andra sjukdomar och dör 15-25 år tidigare än andra människor.  Det gör att det måste vara självklart att arbeta både för att färre ska insjukna och att fler ska må så bra som möjligt trots psykisk sjukdom.  

3. En arbetslinje som präglas av hälsofrämjande arbetsmiljöer och insatser som leder till att människors resurser tillvaratas. Vi vet att en av de bästa skydden mot ohälsa är att ha ett arbete där man trivs och där arbetsmiljön funkar. När ohälsan ökar ordentligt så måste vi göra vad vi kan för att underlätta vägen tillbaka till arbete och att stanna i arbete både i vår roll som en av Sveriges största arbetsgivare med över 44 000 anställda och med verksamheter som möter många hundra tusen människor varje dag. Det gör att vi både kan och ska göra skillnad. 

4. Stockholms läns landsting skapar förutsättningar för en god, jämställd och jämlik hälsa för alla genom aktivt hälsofrämjande arbete. Hälften av alla dödsfall och en tredjedel av ohälsan i Sverige beror på hur vi äter, dricker, röker och rör oss. Genom att genom att göra det lättare att leva hälsosamt och att få det stöd man behöver så kan vi göra skillnad på riktigt. Det inte minst utifrån att de som drabbas hårdast av ohälsa är samma grupper och individer som har de minst hälsosamma levnadsvanorna. Grunden är att vill man och behöver man stöd så ska det vara lätt att få. 

Nu börjar arbetet på riktigt. Redan i slutet på den här veckan kommer vi i beredningen få information om hur man kommer jobba vidare med implementeringen så att folkhälsopolicyn får effekt. Äntligen! 

Jag skriver i Dagens Samhälle idag tillsammans med de andra partierna som ställt sig bakom policyn.  

Annonser

Spårväg syd – så snart som möjligt och så lång som möjligt

Under dagens landstingsfullmäktige var jag uppe i min första trafikdebatt. Otippat gav det lite mersmak. Gunilla Roxby Cromvall (V) hade lagt förslag om en förstudie om Spårväg Syds förlängning sträckorna Älvsjö-Östberga-Tvärbanan och Älvsjö-Skarpnäck. Jag är inte mot förslaget som sådant, tvärtom, det kommer behövas. Däremot ser jag det inte som realistiskt under de närmaste åren. Det här är vad jag svarade:

 

Här om dagen hörde jag en man säga att det enda som skiljer en vision från en hallucination är graden av realiserbarhet. Jag säger inte att en vidare förlängning av Spårväg Syd också efter Älvsjö skulle falla in under den senare kategorin men vi som sitter här har den där lilla tråkiga detaljen med budgeten att ta hänsyn till.  Utifrån det perspektivet känns en förlängning tämligen visionär.

Vårt fokus ligger därför på att Spårväg Syd ska komma på plats i form av spårväg hela vägen från Flemingsberg till Älvsjö. Den delen är oerhört viktig, inte bara för Huddinge utan för hela södra länet och hela regionen.

Det digitala samrådet som hållits visar på ett stort intresse och den stora majoriteten av de svarande var oerhört positiva. Att ta sig på tvärsen över länet är idag oerhört tidskrävande och är ofta förknippat med flera byten mellan trafikslag vilket gör att människor avstår kollektivtrafiken till förmån för bilen. Förutom att det är dåligt för vår miljö så försvårar det tillvaron för alla de kvinnor, för det är i första hand kvinnorna, som åker kommunalt.

En välfungerande infrastruktur i form av spårbunden kollektivtrafik är en nödvändighet om södra länet ska fortsätta utvecklas och bidra till de utmaningar vi har att möta i länet i stort. Spårväg syd mellan Flemingsberg och Älvsjö är därför en av de viktigare pusselbitarna i framtidssatsningen. Med den knyts flera utvecklingsområden ihop vilket skapar förutsättningar för en högre exploateringsgrad med fler bostäder och arbetsplatser.

Spårväg syd har också ett stort symbolvärde både som satsning på Södra länet, som allt för ofta hamnar på undantag, och för att slå fast att bättre tvärkommunikationer behöver ordnas för att vi ska kunna möta framtidsutmaningen med fler människor som behöver ta sig mellan olika punkter i länet för att kunna arbeta och leva. Utan tvärkommunikationer kommer de att fortsätta att svära över trafikköer allt medan deras bilar spyr ut avgaser. 

Precis som ni vill jag ha allt men till skillnad från er så inser jag att plånboken förr eller senare kommer eka tom oavsett hur välfylld den än är från början. Därför ligger mitt fokus vid den del av Spårväg Syd som är realiserbar i närtid, från Flemingsberg till Älvsjö, och så snart det finns förutsättningar så kommer jag gladeligen att stötta en förlängning. 

Jag hoppas förutsättningarna kommer långt snabbare än vad jag tror.

För att fler ska lämna bilen måste vi satsa högt, brett och kors och tvärs

Stockholm är definitivt en av de vackraste städer jag någonsin varit i och jag för mig är det självklart att vi måste vara rädda om den fantastiska miljö som vi har i länet samtidigt som vi bygger om och ut för att få plats med de allt fler människor som väljer att bosätta sig i regionen.

För att Stockholm ska kunna växa vidare på ett hållbart sätt så måste valet av kollektivtrafik framför den egna bilen vara ett självklart val för många, många fler människor. Det förutsätter en kraftig utbyggnad av kollektivtrafiken inne i city såväl som runtomkring.

Just därför känns den trafiköverenskommelse som nu är aktuell med tunnelbana förbi Gullmarsplan mot Nacka, mot Barkaby och Solna som en bra början. Samtidigt, med den befolkningstillväxt vi haft och sannolikt kommer ha under många år framöver så är det knappast tillräckligt. Det är inte läge att fjutta med kulorna i ett läge där Stockholm växer med uppskattningsvis 35 000 nya invånare per år utan då behöver vi satsa rejält för att skapa förutsättningar för att nya och gamla invånare ska ha någonstans att bo, att jobba, att njuta och att leva över hela regionen. En konvertering av busslinje fyra till spårväg medför en högre kapacitet vilket lär behövas eftersom antalet passagerare redan motsvarar en mellanstor svensk stad (ca 70 000) och de inte lär bli färre. Tunnelbana till Täby skapar förutsättningar både för ett ökat byggande av bostäder och leder till miljövinster då en allt för stor andel av norrortsborna idag väljer bilen. Och naturligtvis tvärförbindelserna norrut mot Ursvik och Spårväg Syd från Flemingsberg till Älvsjö som inte bara skulle göra det så oerhört mycket lättare att förflytta sig i södra länet utan också bidra till ett ökat bostadsbyggande och att Flemingsberg med sjukhuset och akademierna ges möjlighet att utvecklas optimalt.

Sen var det ju det här med kulorna med. Vi kommer under många år framöver investera i rekordtakt för att kunna svara upp mot nya och gamla stockholmares behov av framförallt vård i framtiden och när vi vägt in de investeringar som redan är planerade så når vi botten av fickorna om vi bara sträcker ut pekfingret en smula. För att inte riskera de planerna så måste staten tar ett reellt ansvar för finansieringen av kollektivtrafikutbyggnaden vid sidan av kommunerna, landstinget och de trängselavgifter som stockholmsbilisterna redan betalar.

Skriver läsvärt på  samma tema gör bland annat Rasmus Jonlund, Anders Ekegren och Birgitta Rydberg.