Äntligen! Nu är det full fart framåt mot en bättre folkhälsa som gäller

Idag har vi äntligen fattat beslut om att anta förslaget till en ny folkhälsopolicy för 2017-2021  i nästan total enighet (S valde att ställa sig utanför och SD vet jag inte hur de röstade). Det känns toppen eftersom det innebär att vi nu äntligen kan komma igång med det arbete som krävs för att dokumentet ska blir mer än en pappersprodukt. Medvetet har vi valt att hålla policyn kortfattad och att bara prioritera fyra områden istället för alla de områden som påverkar folkhälsan. Vi har också valt att stanna vid att fastställa målen istället för att som tidigare gå in på vad det är som ska göras och hur. Vi tycker att vi som politiker ska peka ut riktning, ge förutsättningar och följa upp att arbetet leder rätt. Däremot måste vi låta våra anställda inom olika hälso- och sjukvårdsverksamheter, inom kollektivtrafiken, inom kulturen och regionplaneringen själva avgöra vad som funkar just hos dem. Jag tror nämligen inte att vi kan hitta på aktiviter som passar överallt och går vi in och styr för mycket kommer det bara leda till merarbete för personalen och/eller att man struntar i arbetet eftersom man inte känner att det är riktigt relevant för dem och det ändå finns att göra. 

Målen ser ut så här: 

1. En god, jämlik och jämställd hälsa där de med sämst hälsa prioriteras. För att även om hälsan i länet är god och blir allt bättre så har vi grupper som inte riktigt hängt med i utvecklingen. Det handlar bland annat om personer med funktionsnedsättningar, är nya i Sverige, har bereoendesjukdomar, har en låg utbildning och dålig ekonomi. 

2. Minskad psykisk ohälsa och förbättrad somatisk hälsa bland personer med psykisk sjukdom. Det här har varit en av de viktigaste punkterna för mig att få in eftersom den psykiska ohälsan är en av våra största och snabbast växande hälsoutmaningar. Vi kan inte heller köpa att personer som lider av psykisk sjukdom drabbas hårdare av andra sjukdomar och dör 15-25 år tidigare än andra människor.  Det gör att det måste vara självklart att arbeta både för att färre ska insjukna och att fler ska må så bra som möjligt trots psykisk sjukdom.  

3. En arbetslinje som präglas av hälsofrämjande arbetsmiljöer och insatser som leder till att människors resurser tillvaratas. Vi vet att en av de bästa skydden mot ohälsa är att ha ett arbete där man trivs och där arbetsmiljön funkar. När ohälsan ökar ordentligt så måste vi göra vad vi kan för att underlätta vägen tillbaka till arbete och att stanna i arbete både i vår roll som en av Sveriges största arbetsgivare med över 44 000 anställda och med verksamheter som möter många hundra tusen människor varje dag. Det gör att vi både kan och ska göra skillnad. 

4. Stockholms läns landsting skapar förutsättningar för en god, jämställd och jämlik hälsa för alla genom aktivt hälsofrämjande arbete. Hälften av alla dödsfall och en tredjedel av ohälsan i Sverige beror på hur vi äter, dricker, röker och rör oss. Genom att genom att göra det lättare att leva hälsosamt och att få det stöd man behöver så kan vi göra skillnad på riktigt. Det inte minst utifrån att de som drabbas hårdast av ohälsa är samma grupper och individer som har de minst hälsosamma levnadsvanorna. Grunden är att vill man och behöver man stöd så ska det vara lätt att få. 

Nu börjar arbetet på riktigt. Redan i slutet på den här veckan kommer vi i beredningen få information om hur man kommer jobba vidare med implementeringen så att folkhälsopolicyn får effekt. Äntligen! 

Jag skriver i Dagens Samhälle idag tillsammans med de andra partierna som ställt sig bakom policyn.  

Annonser

Kvinnor klagar – män har ont

Internationella funktionshinderdagen har jag firat med ett seminarium om  jämlikhet och normkritik. Nej, det var kanske inte några nyheter som dök upp. Ändå tror jag det är viktigt att tillsammans med andra diskutera våra egna fördomar och normer för att utmana sina egna tankar och fundera över på vilket sätt vi kan göra annorlunda.

I vården syns skillnaderna tydligt när man till exempel tittar på det bemötande som patienterna möter när de söker vård. Kvinnor är klart mindre nöjda än män. Personer i arbetsför ålder är mindre nöjda än både yngre och äldre personer. Personer med högre utbildning är mindre nöjda än de med grundskola och de med ett annat hemspråk än svenska är mindre nöjda än de med svenska. HBTQ-personer och personer med funktionsnedsättning tillhör också de grupper som brukar vara mer skeptiska till vården även om de inte lyfts fram just här. Många gånger har de starka skäl till sitt missnöje med.

Jag tror det är få som medvetet gör skillnad men det slår ändå igenom hela tiden att de vi är påverkar de vi möter och det vi möts av. Det gäller inte minst synen på hur flickor/kvinnor och pojkar/män är. Bästa reklamen någonsin illustrerar på ett bra sätt hur det kan påverka:

Jag hör fortfarande många kvinnor beskriva att de inte blir tagna på allvar av vården utan får höra att de inte kan må så dåligt eftersom de ser för bra ut/har sminkat sig/eller fixat håret. Sedan tidigare från åren på Försäkringskassan har jag med mig att läkare tidigare (oavsett eget kön) beskrev kvinnors och mäns värkproblematik på väldigt olika sätt: kvinnor klagade och män hade värk eller smärta. Tyvärr stannar det inte där utan det finns också ett otal studier som visar på att män och kvinnor behandlas olika också när de inte finns medicinska skäl för det. Vi pratade också om att män beskrivs som aggressiva medan kvinnor beskrivs som motsträviga inom äldreomsorgen vilket påverkar bemanningen och leder till onödigt arbete och onödiga risker för personalen. Och det är bara en av flera diskrimineringsgrunder där vi måste bli bättre för att möta de behov som olika individer har. Här finns det all anledning att tänka om och göra rätt och här är utbildning och uppföljning av relevanta indikatorer naturligtvis viktigt.

Det jag sitter och funderar på så här efteråt är hur vi når fram till dem som inte känner att de har några egna fördomar som påverkar dem i deras arbete eller – för de finns också – inte upplever att deras egna normer ställer till problem. Utbildning och uppföljningar är naturligtvis viktiga delar men det där som inte kan mätas är det svårt att få ett grepp om och det är oftast det man känner av, inte minst när man sitter på den där utsatta stolen i en känslig situation. Vad tror du?

Färre rökare ger bättre hälsa

Förra året dog 260 personer i trafiken. Ungefär 12 000 personer dog samma år till följd av rökning och ungefär 100 000 fick olika sjukdomar som beror på deras rökning.  De dödsfallen orsakade lika mycket sorg och lidande för de anhöriga och de var om möjligt än mer onödiga. För mig innebär det att vi behöver lyfta rökningen högre upp på dagordningen och formulera en målbild för vårt arbete på samma sätt som många andra landsting redan gjort.

I samband med gårdagens utbildning för tobaksavvänjare fick jag möjlighet att bland annat berätta om vad vi för i Stockholm och den strategi och handlingsplan vi tagit initiativ till för att halvera andelen rökare till 5 procent fram till 2025. Målet är fullt realistiskt eftersom 50-75 procent av alla rökare vill sluta och skulle göra underverk för folkhälsan.

img_0895Det som stör mig mest med rökningen och de tragedier som den medför är att den slår så förbaskat orättvist. Vi som mår bra, bor bra, har bra utbildning, hyfsad ekonomi och bra jobb har slutat eller tar en cigarett någon gång ibland. De som har det mindre bra; är sjuka eller har funktionsnedsättningar, har dålig ekonomi, låg utbildning och svårt att få livet att gå ihop röker i mycket högre utsträckning. Hit hör bland annat personer med allvarlig psykisk sjukdom och beroendesjukdomar där nästan varannan person fortfarande röker varje dag jämfört med ungefär 10 procent av befolkningen i stort. För mig innebär det att vi måste bli mycket, mycket bättre på att erbjuda riktigt bra och riktigt individanpassat stöd till människor utifrån deras egna behov och att fråga för valet om man vill sluta måste alltid ligga hos individen själv.

Citatet är från David Goerlitz, en representant för den amerikanska tobaksindustrin, som sa så här i samband med ett utskottsförhör.

 

 

 

Mottagningen för våldtagna män väcker internationellt gensvar

I förra veckan slog mottagningen för våldtagna upp sina dörrar på Södersjukhuset. Mottagningen har redan funnits några år men sedan en knapp vecka kan nu också män och transpersoner som utsatts för en våldtäkt få ett riktigt bra bemötande, en riktigt bra vård med fokus på både fysiska och psykologiska skador samt få stöd i att  anmäla det brott de utsatts för till polisen.

Egentligen är det så självklart: män och transpersoner utsätts också för det vedervärdiga brott som en våldtäkt innebär och då måste de dels veta vart de kan vända sig och dels kunna förvänta sig en riktigt, riktigt bra vård.  Det handlar inte bara om att göra rätt där och då utan också om att skapa förutsättningar för att den som drabbats av en våldtäkt ska kunna komma vidare i livet trots det trauma hen gått igenom. Vi vet att många skuldbelägger sig själv och att stigmat är omfattande – inte minst bland män – vilket är fruktansvärt eftersom det aldrig är den drabbades fel att hen utsatts för ett allvarligt brott. Det gör det än mer viktigt att bemötandet blir bra.

Att mottagningen är viktig visar också den internationella uppmärksamheten nyheten om invigningen av mottagningen för våldtagna. Den visar sig också vara tämligen unik. Själv har jag idag pratat med irländsk radio om mörkertal när det gäller anmälningar av våldtäkter, stigmatisering och självförebrådelser samt att alla människor som utsätts för en våldtäkt självklart ska ha rätt till en riktigt bra och varm vård som ger förutsättningar för både fysisk och psykisk läkning och förklarat att jag hoppas att de inom kort kommer att följa efter vårt exempel.

Skriver om mottagningen gör också: Daily Mail, Metro UK och the Local