Glad, stolt och tacksam

Ikväll känner jag mig alldeles ruskigt varm om hjärtat efter att ha blivit nominerad till landstingsstyrelsen, landstingsstyrelsens produktionsutskott och tillväxt- och regionalplaneringsutskott. Det är helt nya områden för mig så jag har massor att lära vilket ska bli oerhörtintressant och roligt. Samtidigt känns det himla gott att ha enormt kompetenta Anna Starbrink och Hans Åberg som kollegor att luta mig mot.

En_frilagd

Jag är framförallt så oerhört tacksam att ha så många fina, uppmuntrande och kloka människor som tror på mig runt omkring mig och det är definitivt en av de finare förmånerna någon kan önska sig.  Just i kväll önskar jag att alla hade sådana inspirerande och upplyftande människor i sin närhet och att fler som inte är helt nöjda med hur vårt samhälle fungerar valde att engagera sig politiskt.

Annonser

HBT-utbildning för all personal kan öka självinsikten och förbättra bemötandet

When you are making sure you are on the same page with someone, also be sure that you are in the same book and that all parties know how to read, stod det på något bild jag sett nån gång. För mig är det just det som arbete med HBT-frågor handlar om, att skapa förutsättningar för att vi ska öppna upp våra egna och andras ögon för de fördomar vi själva har och hur de påverkar oss i relationen till andra.

I måndags diskuterade vi HBT-certifiering vid något av kommunens äldreboenden och inom hemtjänsten vid kommunfullmäktigesammanträdet i Huddinge. Precis som jag sa då är jag postiv, till och med mycket positiv till HBT-certifiering men är inte villig att utesluta att det finns andra metoder som kan leda till mer effekt.

Idag presenterades ett sånt alternativ, inte av kommunen utan inom landstinget. Landstinget ligger i framkant sedan vi på Folkpartiets initiativ i slutet av 2011 klubbade en omfattande HBT-policy. Birgitta Rydberg som länge jobbat för en förbättrad kompetens i HBT-frågor och en förbättrad situation för HBT-personer skriver också om utbildningen liksom Anna Starbrink. Det är lite bisarrt att det ska behövas en speciell policy men faktum är att homo-, bisexuella och transpersoner ibland får ett sämre eller annorlunda bemötande; så mycket sämre eller annorlunda att vissa drar sig från att söka vård.

Så kan vi inte ha det. Jag är helt övertygad om att de allra flesta av oss vill väl i alla lägen men faktum kvarstår, vi når inte hela vägen och mycket av detta beror på okunskap och fördomar. Nu har vi tagit ett nytt stort kliv tagits på vägen mot att alla människor ska bli bemötta på ett respektfullt och öppet sätt; inom kort kommer det finnas en webbaserad HBT-utbildning som vänder sig till all personal och också de företag som har avtal med landstinget och oavsett om man arbetar med vård, kultur eller trafik.  Både diskrimineringsombudmannen och RFSL har varit med i arbetet med att plocka fram utbildningen vilket är en fin kvalitetsstämpel i mina ögon. Det är något att vara stolt över.

Utbildningen kommer att utvecklas vidare men du kan redan nu pröva testversionen om du vill.

HBT-certifiering av äldreboenden, en bra idé

Ikväll har vi debatterat HBT-certifiering av ett äldreboende och hemtjänst i kommunen efter en motion av Britt Björneke (V), en riktigt bra motion för övrigt. Själv struntar jag i form, det är effekten jag vill se och personligen så delar jag åsikten med så många andra folkpartister att HBT-certifiering är en riktigt god idé, Britt själv nämnde FP Kumla och FP i Sundbyberg som goda exempel.

Trots allt, oavsett de bästa av intentioner trampar vi alla fett i klaveret ibland utan att riktigt förstå varför. Jag är övertygad om att en ökad kunskap kring hur vi påverkas av olika samhällsnormer och en ökad insikt i vilka fördomar vi själva har  – fördomsfria som vi är – kan leda till att vi åtminstone minskar om än inte eliminerar risken för att omedvetet såra eller exkludera någon annan.

Så här är det, HBT-certifiering  är fortfarande en förhållandevis ny metod och de verksamheter i Sverige riktade mot äldre som har certifierats kan räknas på ena handens fingrar. Det är synd. Det är nästan lika illa bevänt med forskningen kring hur HBT-personer upplever äldreomsorgen.

Vår uppfattning är att generella insatser är nog så viktiga men de är inte tillräckliga om vi verkligen vill göra skillnad eftersom de sällan får oss att ompröva våra egna förutfattade meningar. Vi vet också att de verksamheter i kommunen som redan har redan har certifierats (familjecentralen i Skogås och Ungdomsmottagningen) är positiva till utbildningen som föregår certifieringen. För mig betyder det en hel del.

Samtidigt så är kanske inte certifieringen av ett boende med nödvändighet den enda eller ens bästa vägen för att nå en så god och bred effekt som möjligt. Kanske finns det andra metoder eller personalkategorier som skulle kunna ge ett lika gott resultat. Grejen är att jag inte vet och jag vill veta.

Om vi istället för att fokusera på ett boende riktar in oss på att HBT-certifiera våra biståndsbedömare i ett första steg så kommer vi att nå alla äldre som söker stöd. Kanske är det bättre?

Oavsett vilken väg som än är den rätta så behöver vi komma vidare och det med stora kliv och då håller det inte att fjutta på utan då vill jag att vi istället riktar in oss på att göra det som ger mest effekt utifrån de förutsättningar vi har.

Kan man bli rättsligt våldtagen?

Jag är så fruktansvärt less över att gång på gång läsa om hur män frias från våldtäkt trots att flickan de använt som sexleksak bedömts vara mer trovärdig än vad de bedömts vara, trots att både hon och männen som nyttjat hennes kropp berättat att hon sagt ifrån och trots att kvinnan/flickan befunnit sig i en situation som för var och en med tillstymmelse till empati måste anses vara såväl hjälplöst som hopplöst. Nu senast friar hovrätten helt sex killar som tidigare dömts för grov våldtäkt och försök till grov våldtäkt trots att flera av dem, enligt Martin Marmgren som var en av de poliser som utredde vad som hänt, bekräftat att hon inte vill och där flera av dem också beskrivit att de uppfattat att hon inte uppskattat deras behandling av henne eller deltagit på något sätt.

De kvinnor, män, flickor och pojkar som efter en våldtäkt tar steget vidare till polisen och anmäler att de blivit utsatta för för brott är hjältar i mina ögon. Allt för få gör det, Brottsförebyggande rådet har gjort uppskattningar mellan tio till något över tjugo procent genom åren och det kanske inte så konstigt. Allt för många av dem jag stött på har inte velat utsätta sig för den kränkning som det allt för ofta innebär att försöka hävda sin rätt att själv få avgöra vem eller vilka man vill ha sex med. Allt för många lider istället i tysthet med allt vad det innebär i form av sänkt upplevelse av trygghet, av förtroende för andra, av långvarig psykiskt och fysisk problematik vilket flera studier såväl som flera kvinnor jag pratat med både inom och utanför jobbet beskrivit; efter en så här genomgående kränkning är det svårt att utsätta sig för risken att bli ifrågasatt och kränkt på nytt.  

I mina ögon är det helt enkelt för jäkligt att domstolarna i sin praxis kommit att ställa så höga beviskrav att det i praktiken skyddar förövarna mot lagstiftningen istället för att via lagstiftningen ge offren en möjlighet till någon form av upprättelse genom att upprätthålla någon form av rimlighetsavvägning.

De prövningar vi gång på gång hör talas om via media pekar som en följd av detta alla mot att rätten ansett att offret är den som gjort fel; hon har inte varit tillräckligt försiktig, tillräckligt påklädd, tillräckligt kysk. Det är fel budskap att sända både till offren, till samhället i övrigt omgivningens ifrågasättande av huruvida offret ändå inte i någon grad hade sig självt att skylla och inte minst till de män som inte respekterar att sex förutsätter att parterna är sugna.

Jag menar naturligtvis inte att domstolarna ska gödsla med fällande domar bara för att. Däremot menar jag att det måste vara möjligt att inom ramens möjligheter faktiskt tillämpa någon form av sunt förnuft där offrets rätt inte kommer i sista hand, där det allmänna rättsmedvetandet slår igenom och där inte våldtäkt indirekt legitimeras.

Jag hoppas innerligt på att den nya skrivningen där ett ”hjälplöst tillstånd” ändrats till en ”särskilt utsatt situation” kommer att medföra en förändring men jag är inte helt övertygad om att detta är tillräckligt då jag själv tappat en del förtroende för våra rättsinstanser. Som jag ser det måste de börja ta ett större ansvar för att vi kan upprätthålla ett rättssamhälle och det kräver att  skammen som våldtäkterna medför måste flyttas från offret till förövarna. 

Det bor en hjälte i oss alla

Det finns få saker som gör så jäkla ont som att bli besviken på någon man känt sedan länge och sedan länge tyckt massor om; någon av de där som under en period av ens liv varit lika självklar som filmjölk och som man både skrattat och gråtit med. Det är kanske inte så konstigt att människor förändras när livet går hårt fram med dem men vi har alltid ett val när det gäller hur vi förhåller oss till oss till vår omgivning och verklighet. Idag valde en av de personer som betytt massor av mig att sprida rasistisk dynga runt omkring sig kombinerat med synnerligen grova uttalanden om andra människor som med inte heller tagit sig genom livet utan blåmärken.  Det gör mig ledsen, frustrerad och beklämd att någon vars hjärta som jag upplevt som så stort har kunnat krympa ihop på det viset.

Andra väljer att växa in i sin potential, att bli föredömen och att visa att vi alla har möjlighet att påverka världen runt omkring oss till det bättre. I dag är det Raoul Wallenbergdagen till minne av en av de som tveklöst valde det senare alternativet och som verkligen gjorde skillnad. Jag är oerhört lycklig över att ha förmånen att känna flera människor som varje dag väljer att göra skillnad och skulle önska att alla vardagshjältar runt omkring oss fick mer uppmärksamhet. Trots allt så är det de som får framtiden att verka fylld av möjligheter.