Det mest händelserika året någonsin. Lycka!

Idag för ett år sedan jobbade jag min sista dag på Försäkringskassan efter att dessförinnan försökt kombinera jobb och politik i flera år. Då hade jag dåligt samvete för att jag inte räckte till någonstans. Det dåliga samvetet över att inte räcka till, att inte få saker att hända i den takt jag vill och över att timmarna inte räcker till finns fortfarande kvar men jag älskar varje sekund jag har möjlighet att bidra till att vården blir bättre. Året har jobbmässigt varit det intensivaste, roligaste och mest utmanande i mitt liv och jag är så tacksam för att ha fått chansen.

Sedan dess har jag träffat otaliga kloka människor från patientföreningar, från företag och organisationer och patientföreträdare som liksom jag brinner för att förbättra vården, vår landstingsdrivna psykiatri omorganiserats, upphandlingar har genomförts, en ny folkhälsopolicy är nästan på plats, en kompetensförsörjningsstrategi har fattats, fler brukarinflytandesamordnare har kommit och självvald inläggning har blivit en självklarhet. Jag har träffat ett gäng ungdomar och fått veta hur de tänker kring vården för ungdomar med psykisk ohälsa och sjukdom vilket följt med mig sedan dess och vår psykiatriambulans har gått från att vara ett projekt till att vara en del av länsakutens uppdrag. Vi har också fattat beslut om att permanenta sprutubytesverksamheten och ser nu över hur den kan utökas för att möta behoven hos människor i hela länet, inlett ett arbete för att halvera rökningen i Stockholm och fått en ny regional handlingsplan för psykisk ohälsa på plats bara för att göra några få nedslag. Avslutningspresenten från mina kollegor på Försäkringskassan: ett halvårskort till Norra Brunn, har också blivit väl använt.

sista-dagen

Jag är så tacksam över möjligheten jag fått som ger mig och Liberalerna i Stockholms läns landsting möjlighet att successivt förbättra vården så att den bättre svarar upp mot de behov, förutsättningar och önskemål som människor med psykisk ohälsa och sjukdom har och naturligtvis också för att det ska bli bättre för personalen för de är en viktig och nödvändig förutsättning för att vården ska fungera.

Annonser

Samverkan kring utbildning – för Huddinges 3040 Tage, Elsa och Sigrid

Vissa beslut som fattas i kommunfullmäktige är bättre än andra. Det beslut vi fattade igår om en modell för samverkan med högskolor och lärosäten kring utbildning och kompetensutveckling tillhör de smartare beslut vi fattat.  Det beslutet gör att vi får bra mycket större möjligheter att erbjuda våra äldsta invånare en riktigt bra omsorg och vård.

Huddinge tillhör de yngsta kommunerna i länet. Trots att vi tillhör de mest folkrika kommunerna i länet har vi bara 2.9 procent, eller 3040 personer som passerat 80 år. För länet ligger andelen på 4%. Många av våra Tage, Elsa och Sigrid mår dåligt till följd av ålder och dålig hälsa och många av dem är i behov av att kommunen hjälper dem med i vardagen med omsorg och viss vård. Är kommunen riktigt bra på att hjälpa dem så kan de slippa en hel del ohälsa och lidande samtidigt som det blir billigare för kommunen.Psykisk ohälsa bland äldre tarvar kompetens, samverkan och goda intentioner -

Mycket av den ohälsa och det lidande de riskerar och de kostnader som följer av det för kommunens räkning är möjligt att undvika eller behandla förhållandevis snabbt och lätt. Men det förutsätter att vi har tillgång till kompetent personal. Och att hitta bra personal är en utmaning.

Genom mina uppdrag i landstinget åker jag runt till de olika kommunerna i södra länet. Alla, precis alla, lyfter svårigheten att hitta den personal man behöver för att kunna leverera det stöd med den kvalitet som alla har ambitionen att göra. Det slår mot Tage, Elsa och Sigrid. Det slår också mot dem som på grund av funktionsnedsättning behöver kommunal omsorg eller vård och mot skolbarnen eftersom det är svårt att hitta personal till elevhälsan.

Kompetensförsörjningen inom vården och omsorgen är en av våra största utmaningar och just därför är avtalet som både styr upp hur vi tar emot studenter för utbildning och ger vår personal möjlighet till kompetensutveckling. Vi behöver den för att göra det lättare för oss att bemanna upp våra verksamheter och att göra det roligare och mer utvecklande att arbeta i våra verksamheter. Och rent krasst, lika mycket som vi behöver samverkansmodellen behöver lärosätena oss för att kunna bidra till bra utbildningar som gör att studenterna kan få jobb som de känner sig trygga i att de kan klara efteråt.

Samverkansavtalet gör oss alla till vinnare; vi som arbetsgivare och medarbetare, för lärosätena och inte minst för alla dem som på grund av ålder eller av annan anledning behöver kommunal vård och omsorg.

Vem har rätt att fylla livet med liv?

Det finns få reformer som betytt så mycket för människors rätt och möjlighet att själva få bestämma hur de vill leva sitt liv som assistansreformen. Nu är den hotad av en regering som tycker det är viktigare att slå mot privata företag och myter och av Försäkringskassan som väljer att tolka rättighetslagstiftningen som en parantes och hänvisar till mer eller mindre applicerbara domar för att i enlighet med regleringsbrevet bryta utvecklingen av timmar.

En av mina äldsta och närmaste väninnor var en av dem som fick assistans redan när lagen om personlig assistans infördes. För henne gav det möjligheten att  kunna arbeta flera år extra och ännu viktigare, det innebar att hon slapp vara utelämnad till sporadiska hemstjänsttimmar och sina vänners, familjs och sambos välvilja. Hon fick möjlighet att själv bestämma över vad hon ville göra och när hon ville göra det oavsett om det gällde att städa, handla, fika eller gå ut eller hem från krogen när hon lessnat. Hon fick möjlighet att jobba fler timmar. Och vi: vänner, sambo och familj, fick möjlighet att bara vara vänner, sambo och familj och bara njuta av hennes sällskap utan dåligt samvete och funderingar på om allt var med, om hon ville ha en klunk eller tugga till, hänga med på toalett rundor med rädsla för att tappa henne eller göra henne illa.

Att hjälpa till var naturligt och jag säger inte att vi inte gärna hjälpte henne. Det jag säger är att det är en helt annan sak att vara utlämnad till andras hjälp och stöd än att kunna bestämma helt själv vad man vill och när man vill det. Det skapar ett underläge där man måste anpassa sig till andra, det påverkar relationerna och det påverkar både möjligheten att vara sig själv fullt ut. Att vara vän, familjemedlem eller sambo på samma villkor och för att man vill vara tillsammans just där och då, är svårt eller omöjligt när man är utelämnad till andras välvilja och lust att också hjälpa en. Den personliga assistansen gav henne möjligheter att vara sig själv fullt ut och gav henne både rätt och möjlighet att fylla sitt liv med det innehåll hon ville fylla det med. Det är en rätt som jag tycker alla ska ha och därför gör det mig så innerligt förbaskad att hennes och andras rätt till sina egna liv nu ifrågasätts tillsammans med den personliga assistansen.

Därför tänker jag som så många andra bege mig till Norra bantorget vid 13 idag för att stå upp för rätten till personlig assistans och att få leva sitt liv utifrån sina egna villkor, förutsättningar och önskemål. Den rätten tycker jag alla ska ha.

Förakt för minoriteter på fritiden märks under arbetstid

Erik Nord, chef för polisen i Storgöteborg försvarar i Aftonbladet en av de poliser som uttryckt sig synnerligen grovt om människor som flytt till Sverige med att det skedde i den privata sfären och påtalar det skulle vara olämpligt att han som arbetsgivare lägger sig i vad som tycks och trycks utanför arbetstid. Det är ju trots allt lätt att det glider över på Facebook och Twitter när det gäller punchiga one-liners. Eller? I helvete heller! Arbetar man med människor som befinner sig i ett utsatt läge har man ett ansvar och glider det över på Facebook och på Twitter så kommer det glida över i arbetet när stressen, frustrationen och tålamodet tryter. Oavsett vad vi står för så kommer de värderingar vi har att märkas av, inte minst när i pressade situationer och i möten med människor som tappat makten över sitt eget liv där situationen kan vara nog så känslig utan förutfattade meningar och ogin attityd från den med som sitter på mer makt.

Visst, jag köper att alla inte har samma värderingar som jag men steget därifrån till att kalla minoriteter för grova och nedvärderande saker offentligt är tämligen långt för de flesta. Det är min fasta övertygelse att det borde vara det för alla som jobbar med myndighetsutövning, vård och omsorg eller i någon annan egenskap möter utsatta människor. Det är också min bestämda uppfattning att det är ett fegt och dåligt ledarskap att inte ta såna här uttalanden på allvar utan gömma sig bakom att det skedde på fritiden. Jag har svårt att tro att det här bidrar till att öka förtroendet för polisen eller att det underlättar för alla de poliser som gör ett fantastiskt jobb. Det är tragiskt i sig för nu mer än på länge, när slitningarna och misstron mellan olika grupper ibland känns avgrundsdjup är priset på förtroende ovärderligt.

Dagens mörker och ljus

Jag vet inte vilken känsla som är starkast:

Sorgen över att det medmänskliga Sverige som jag varit så otroligt stolt över stilla tynat bort.

Frustrationen över att det vedervärdiga språkbruk där vi reducerar människor som flytt för sina liv till kostnadsposter eller potentiella faror successivt kommit att användas också av människor jag haft respekt för.

Skammen över att vi som sitter här i ett av världens tryggaste och mest välmående länder klappar oss självgott på ryggen och fortfarande kallar oss för en humanitär stormakt, hänvisar till att vi tagit emot flodvågor av människor och samtidigt slänger igen dörren framför människor som flytt för sina liv.  Inte bara vid den där hemska dagen i höstas vilket var illa nog. Utan idag en ytterligare gång där vi gör det inte bara väldigt svårt utan i praktiken näst intill omöjligt för människor som flyr att kunna hitta en trygg plats att bygga ett nytt fungerande liv på.

Jag beslöt mig för att gå med i Folkpartiet när SD passerade fyraprocentspärren för första gången. Där gick min gräns för vad jag klagandes från soffan kunde acceptera.  Valet av parti var givet utifrån att det var Folkpartiet som absolut tydligast stod upp för mänskliga rättigheter och för mänskliga möjligheter att välja sina liv så länge det inte sker på någon annans bekostnad.

För mig var dagens omröstning en av de omröstningar som verkligen definierar vilka vi är som människor när det blåser kallt omkring oss. Där valde Liberalerna att ifrågasätta det omänskliga i att splittra barnfamiljer, extremt korta uppehållstillstånd som inte ger någon som helst möjlighet att påbörja ett nytt liv och ytterligare begränsningar av uppehållstillstånd av synnerliga eller särskilt ömmande skäl och avstod samtidigt från att rösta på det förslag som regeringen presenterat och som M och SD röstade för.  Gott så.

Men det hade känt ännu bättre i maggropen om Liberalerna hade gått längre vid omröstningen än vad man gjorde: att man ylat nej för helsike åt Regeringen och följt Centerpartiets och Vänsterpartiets exempel och röstat nej. Istället valde alla de som hade möjlighet att närvara vid omröstningen att lägga ner rösterna. Eller snarare, alla utom en av de som hade möjlighet att närvara: Birgitta Ohlsson röstade mot förslaget.

Dagens omröstning tänker jag välja att tolka som att det fortfarande finns hopp. Jag tänker också välja att fokusera på att jag fortfarande känner ett stort förtroende för att de starka förebilder jag har inom Liberalerna också fortsättningsvis kommer att stå upp för det de och jag tror på.