Nästan lite avundsjuk på mig själv

Nu är första arbetsveckan på en och samma arbetsplats avslutad. Sedan i måndags har jag förmånen att kunna lägga all min arbetstid på landstingspolitiken sedan jag vid sidan av tidigare uppdrag också blivit invald som vice ordförande i personalutskottet och som ersättare i landstingsstyrelsen. Redan innan de uppdragen hade jag oavbrutet dåligt samvete över att inte räcka till för en miljondel av det jag hade ambitioner att göra både på jobbet och inom politiken och med de nya uppdragen går det inte längre få ihop dagarna i ett arbete vid sidan av. Det känns helt fantastiskt att kunna släppa en del av det dåliga samvetet och att lägga mer tid, fokus och energi på de viktiga uppdrag har har. Ren lycka!

Så mycket mer tid varje vecka kommer att frigöras för att träffa kloka människor, komma ut på fler verksamhetsbesök och inte minst skriva mer för det händer så mycket bra saker – och mindre bra saker – som fler borde få veta om. Bilden som ges i tidningarna är ofta nattsvart och det tror jag sätter en bild av att vården är mycket sämre än vad den i själva verket är.  Jag vill att den ska vara mer nyanserad så att människor kan känna sig trygga i att den vård vi har faktiskt är och fungerar väldigt, väldigt bra för de allra flesta. Det gäller inte inom de områden som beredningen som jag är ordförande för omfattar: folkhälsan och psykiatrin.

Hur som helst, första veckan. Det är lite rörigt i korridoren på grund av renovering och det passar mig alldeles utmärkt så här i början för jag har haft en lite virrig-höna-känsla i avvaktan på att hitta min plats och en ny struktur. Jag har fått lära mig mer om olika läkemedel och fått konkreta exempel på att om något låter för otroligt för att vara sant så är finns det alla skäl i världen att ifrågasätta. Den läxan är lika viktig på facebook som i olika möten.

Jag har också haft förmånen att få besöka Mando som arbetar med att hjälpa patienter med ätstörningar att bli friska igen genom att lära sig äta med hjälp av en våg kopplad till en app som mäter äthastighet och mättnadskänsla förenklat beskrivet. Väldigt intressant och precis som Stockholms ätstörningscenter (SCÄ) som använder andra metoder kunde de beskriva väldigt bra resultat av sina behandlingar.  Det känns väldigt bra att vi har flera olika vårdgivare med olika inriktning på vården eftersom vi inte är stöpta i samma form och olika människor har olika behov också när de är sjuka.

Idag väntar en budgetkonferens som inleds med en dragning av de ekonomiska förutsättningarna som finns för att genomföra åtminstone en del av alla de förslag som vi har inom sjukvården, trafiken och kulturen.

Annonser

De som flyr har äntligen blivit människor

Visst har det hänt något i media de senaste dagarna? Fram till nu har SD fått sätta agendan och istället för att prata om människor som flyr har vi pratat om flyktingkatastrofer och flyktingströmmar. De människor som flytt har beskrivits som ett problem som ska lösas och avhumaniserat till att bli en oidentifierbar massa som kan beskrivas i volymer.

Psykisk ohälsa bland äldre tarvar kompetens, samverkan och goda intentioner -

Parallellt med den senaste veckans fruktansvärda tragedier har de på bilderna fått namn, ansikten och blivit till människor som vi kan identifiera oss med. Människor som precis som vi själva skulle göra, gjort allt de kunnat för att komma undan det helvete på jorden de befunnit sig i. Inte sällan med livet som insats.

Samtidigt har exempel efter exempel på hur andra människor, människor med större resurser och framförallt större trygghet, gått samman för att försöka lindra lidandet bland de som redan förlorat allt. Det har handlat om allt från insamlingar, namnlistor och flygbiljetter till att välkomna nyanlända och att bjuda på sin tid och sin vänskap. Jag gillar den här bilden av verkligheten bättre. Den ligger så mycket närmare inställningen hos de allra flesta människor jag möter och också så mycket närmare den bild jag har av hur Sverige och Europa borde fungera. Att Migrationsverket nu också beslutat att alla syrier som kommer ska få permanent uppehållstillstånd blir lite av grädden på moset som gör att människor äntligen kan få uppleva en stabil trygghet och också kan få större möjligheter att återförenas med sina nära.

Visst händer det något med oss när vi möter positiva bilder av världen istället för att översköljas av problem och katastrofscenarion? Visst händer det något med oss när vi får ta del av de tragedier som andra människor går igenom istället för att översköljas av bilden av hur vår trygghet utmanas av en oidentifierbar massa som det kan vara svårt att relatera till? Och visst blir det lättare att tro på att bitarna i det pussel av utmaningar vi har att lösa faktiskt kommer att falla på plats en efter en när så många andra människor visar att det går hitta lösningar och bidra i stort och smått?  Jag hoppas den senaste veckans verklighetsbeskrivning fastnar för jag är övertygad om att empati, medmänsklighet och generositet är det bästa vaccin vi har mot rädsla och främlingsfientlighet.

Det som skrämmer mig mest är rädslan

Brittiska utrikesdepartementet uppmanar sedan igår alla brittiska medborgare att lämna Tunisien utifrån att de gör bedömningen att det är mycket troligt att en ny terrorattack kommer att inträffa. För ett par år sedan var jag i El Kantanoui, förorten till Sousse, som idag inte är känd för något annat än att en vettvilling för en dryg vecka sedan kallblodigt sköt ihjäl 38 turister på samma strand där jag legat och tyckt att var toppen.

kamelen

Ibland kan jag tycka att det är rätt skönt att komma iväg på en resa bara i sällskap av en hög böcker, både utifrån att det ger möjlighet att rensa huvudet efter en stressig period och för att det ger helt andra intryck och bekantskaper än vad en resa i trevligt sällskap ger. Att vara ensamresande svensk är också lite av en dörröppnare, inte minst på ställen där man är rätt ensam bland horder av andra mindre uppskattade turistgrupper. Så var det i El Kantanoui.

Resan blev bättre än jag någonsin anat just för att människorna jag mötte var så kloka, generösa och varma och det jag tar med mig från El Kantanoui är en mängd upplevelser och samtal om böcker, om framtidsdrömmar, arbetslöshet och ekonomi med strandvakterna som också bjöd på mammas mat så att jag skulle få pröva äkta tunisisk mat. Timmarna av samtal med killen som var utbildad lärare men såg många år av väntan på att få börja undervisa framför sig eftersom de äldre hade företräde till de tjänster som kom ut. För honom var det inte svårt att acceptera att ålder var viktigare än kompetens vid tillsättning av tjänster för han respekterade äldre. En gammal (jämnårig med mig) handbollsspelare bjöd på vattenpipa och tunisiskt kaffe och berättade om hur hans drömmar och axel gått i kras och vilka möjligheter att se världen handbollen gett honom som fattig tunisier med en utbildning motsvarande mellanstadienivå.  Mattförsäljaren som bjöd på otaliga glas te och berättade om hur man som muslim kände sig diskriminerad av världssamfundet för hur kom det sig annars att inget görs åt slakten av oskyldiga i Syrien? Utifrån de exempel han målade upp så är det inte svårt att förstå känslan.

Den helt fantastiske butiksinnehavare som bjöd hem mig till sin familj för att jag tillsammans med dem skulle få bryta fastan och lära mig laga tunisisk festmat. Samtalen med hans syster som jag lagade mat med i närmare fem timmar i mer än 40-graders värme i ett kök utan luftkonditionering. Hon lät mig visserligen inte hjälpa till i någon större utsträckning men berättade historia efter historia om hur hennes liv såg ut både under den tid hon arbetade på en skönhetssalong och under den månad varje år då hon tog ledigt från jobbet för att i samband med ramadan kunna laga mat till familjen från morgon till kväll. Middagen på golvet tillsammans med familjen som berättade om utvecklingen i Tunisien kryddat med en mängd jättegoda och ibland jättemärkliga smaker (varm kamelmjölk är verkligen ingen hit).

Mötena och alla samtal gjorde mig rik och tack vare generositeten hos alla de jag mötte så fick jag kontakt med ett Tunisien som är långt mer kontrastrikt än vad jag annars skulle anat, där religionen och kulturen både berikar och förtrycker. Det gör mig så ont att alla dessa fantastiska människor nu skyms av en vettvilling som gömmer sig bakom sin egen tolkning av religionen och tar sig rätten att avgöra vilka som har rätt att leva och inte. Han är inte representativ för något annat än sina egna vanföreställningar men lyckas ändå krypa in i våra sinnen och få de andra människorna, de som är representativa och som bara vill gott att förknippas med rädsla, hat och otrygghet.

Det skrämmer mig att jag idag skulle dra mig från att åka ner av rädsla för vad som skulle kunna hända istället för att se möjligheterna till nya möten och upplevelser och det gör mig attans frustrerad att människor som inte har så mycket mer gemensamt med honom och hans gelikar än nationalitet drabbas av de fördomar och tvivel hans agerande sprider och också ekonomiskt av den oro som får människor att välja bort intressanta resmål av rädsla. Till syvende och sist är det inte vi som sitter här som drabbas hårdast, det är de människor han anser sig representera.

I dag sorg. I morgon nya möjligheter

Jag känner mig dumpad. Ledsen, besviken, frustrerad och orolig för vad som komma skall. Idag är inte den dag jag velat eller trott jag skulle vakna upp till. Jo, jag förstod att SD skulle gå framåt men jag kunde aldrig föreställa mig att så många som 13 procent skulle välja dem före oss som tror på solidaritet, generositet och att alla människor är värdefulla och kan bidra.

Jag är frustrerad över att så många människor valt bitterhetens, avundets och oginhetens valsedel och hur de duperats att tro på trams som att Sverige håller på att gå sönder trots att vi klarat oss nästan osannolikt väl genom den värsta ekonomiska kris vi gått igenom sedan 30-talet. Jag är förbaskad över hur man gått på dumheter som att: ”man får inte prata om invandring här i Sverige”. Herre Gud, vi pratar invandring oavbrutet! Vi behöver människor som vill och kan bidra. Vi behöver också hjälpa människor som flyr från olika helveten på jorden för annars stänger vi dörren inte bara för folk som far illa utan också till vår mänsklighet. Som jag ser det är det solklart, vi kan inte hjälpa alla men vi bör hjälpa alla vi kan.
Att 790 000 svenskar gör ett aktivt val att rösta på ett brunmelerat parti gör ont. Och även om det är så att alla som röstar på SD inte är rasister så uttrycker många av dem synnerligen rasistiska tankar. Andra uttrycker mer bitterhet och oro för att livet inte blivit som de hoppats, en del har fått ett gäng käftsmällar av livet och själva gjort dåliga val som de inte är redo att ta ansvar för. En ganska stor andel uttrycker också att de inte hänger med i samhällsutvecklingen och en oförmåga eller ovilja att försöka förstå att det inte finns några enkla lösningar till komplexa utmaningar. Den senare gruppen känner jag mest en stor sorg för.

Idag sörjer jag för att i morgon ta nya tag och gå vidare. Jag vill inte tro att det är vår vision för samhället som valts bort. Det går däremot inte komma ifrån att vi fått ett tydligt underkänt för hur vi kommunicerat vilket Sverige vi vill se och hur vi vill nå dit. Möjligen har vi också valt att lyfta frågor som inte är de som varit viktigast för de vi träffat. Samtidigt, en ordentlig bakläxa ger oss en ny möjlighet att göra om och göra bättre. Den möjligheten ska vi ta och sedan kommer vi tillbaka starkare än någonsin inför nästa val. Än mer redo att stå upp mot intolerans och dumhet. Fram tills dess återstår mycket arbete, inte minst för att leva upp till det förtroende som vi ändå fått av mer än sex procent i Huddinge och mer än åtta procent av väljarna i länet. Jag är djupt tacksam mot alla dem!

Rasmus skriver som alltid klokt på sin blogg: http://rasmusliberal.com/2014/09/15/sverige-sverige/ liksom Jesper: http://jespersvensson.blogspot.se/2014/09/ett-val-utan-vinnare.html