Rätt kompetens är rätt kompetens oavsett titel

För ett tag sedan var jag ute på Södra Stockholms psykiatri och i samband med det skrev jag ett blogginlägg som gjorde att flera som arbetade där kände att jag ifrågasatte deras existensberättigande och värde. Därför bjöd Kommunal ut mig till ett möte i veckan. Jag uppskattade verkligen att de valde vägen att kontakta mig istället för att muttra för det är det inte alltid man gör. Att de satte av en kväll där vi kunde prata både om min bild och deras verklighet var en bonus för det var naturligtvis inte meningen att såra någon och jag tror att vi under kvällen rätade ut en hel del frågetecken. Min uppfattning är att den kompetens som finns inom vården ska användas på bästa sätt, oavsett om vi pratar om psykiatriker, specialistsjuksköterskor, psykologer eller mentalskötare. Samtidigt tror jag att det är nödvändigt att vi får in fler personer med legitimationsyrken inom psykiatrin, framförallt psykiatriker och specialistsjuksköterskor. För mig handlar det om att vi måste höja statusen på psykiatrin till samma nivå som olika andra somatiska specialiteter för det har våra patienter rätt att kräva av oss. Det är något som också mentalskötarna gynnas av på sikt. Och självklart måste det finnas möjligheter för all personal att kompetensutvecklas och bli ännu bättre på sina jobb.

Jag vet att omorganiseringen av södra varit tuff för många mentalskötare. Trots det tror jag att den var nödvändig och att det successivt blir bättre. Många har beskrivit att de inte fått fortsätta med de arbetsuppgifter de trivts med och känner att de har kompetens för. Jag förstår den frustrationen eftersom jag själv tidigare flyttats kors och tvärs mellan uppgifter och lokaler över länet utifrån de behov min tidigare arbetsgivare såg. Jag tror ändå att beslutet som fattades för flera år sedan leder till en bättre vård som i högre grad anpassar sig till patienternas behov. Däremot har vi en del att lära av vad som gick bra och vad som gick mindre bra.

De mentalskötare jag träffade hade alla jobbat lång tid inom psykiatrin och under den tiden gått igenom olika utbildningar och skaffat sig en bred erfarenhet. De är naturligtvis viktiga och den kompetens de har ska naturligtvis användas på bästa sätt för vi behöver all kompetens vi har för våra patienters skull. För mig är grunden att rätt person för uppgiften ska göra rätt saker och att vi ska följa de vårdprocesser och riktlinjer vi har att förhålla oss till då de säkrar att vården håller en så hög kvalitet som möjligt. Varken riktlinjer eller processer specar i någon högre utsträckning vilken yrkestitel som ska till för att utföra olika aktiviteter utan det är man har rätt kvalifikationer som är det som är relevant.  Och vem som har rätt kvalifikationer för en uppgift är chefens uppgift att avgöra. Från liberalernas och alliansens sida pratar vi en hel del om uppgiftsväxling, task shifting och liknande begrepp just för att tydliggöra att vi måste bli bättre på att använda hälso- och sjukvårdspersonalens kompetens på bästa sätt. Det handlar dels om att frigöra tid för läkare och specialistsjuksköterskor så att de kan fokusera på det bara de har kompetens att göra men också om att tillvarata allas resurser på bästa sätt.

Under kvällen hade vi också en diskussion om basutredningarnas vara eller icke-vara. Där vill jag vara glasklar: de patienter som söker vård antingen själva eller remiss från husläkare ska alla få möjlighet till en basutredning och bedömning. Det kan vara så att de inte behöver specialiserad vård inom psykiatrin men för att det ska vara möjligt att ta ställning till det och för att patienter och vårdgrannar ska förstå varför. Det ökar legitimiteten i bedömningen, ökar förståelsen, delaktigheten och ökar också förutsättningarna för att rätt personer får rätt vård. Vår uppgift måste vara att bedöma patienter – inte pappersremisser. Vi måste ta hand om människor som mår dåligt på ett mer respektfullt sätt och i det ligger att bollandet av patienter mellan olika aktörer måste upphöra.

Annonser

Samverkan kring utbildning – för Huddinges 3040 Tage, Elsa och Sigrid

Vissa beslut som fattas i kommunfullmäktige är bättre än andra. Det beslut vi fattade igår om en modell för samverkan med högskolor och lärosäten kring utbildning och kompetensutveckling tillhör de smartare beslut vi fattat.  Det beslutet gör att vi får bra mycket större möjligheter att erbjuda våra äldsta invånare en riktigt bra omsorg och vård.

Huddinge tillhör de yngsta kommunerna i länet. Trots att vi tillhör de mest folkrika kommunerna i länet har vi bara 2.9 procent, eller 3040 personer som passerat 80 år. För länet ligger andelen på 4%. Många av våra Tage, Elsa och Sigrid mår dåligt till följd av ålder och dålig hälsa och många av dem är i behov av att kommunen hjälper dem med i vardagen med omsorg och viss vård. Är kommunen riktigt bra på att hjälpa dem så kan de slippa en hel del ohälsa och lidande samtidigt som det blir billigare för kommunen.Psykisk ohälsa bland äldre tarvar kompetens, samverkan och goda intentioner -

Mycket av den ohälsa och det lidande de riskerar och de kostnader som följer av det för kommunens räkning är möjligt att undvika eller behandla förhållandevis snabbt och lätt. Men det förutsätter att vi har tillgång till kompetent personal. Och att hitta bra personal är en utmaning.

Genom mina uppdrag i landstinget åker jag runt till de olika kommunerna i södra länet. Alla, precis alla, lyfter svårigheten att hitta den personal man behöver för att kunna leverera det stöd med den kvalitet som alla har ambitionen att göra. Det slår mot Tage, Elsa och Sigrid. Det slår också mot dem som på grund av funktionsnedsättning behöver kommunal omsorg eller vård och mot skolbarnen eftersom det är svårt att hitta personal till elevhälsan.

Kompetensförsörjningen inom vården och omsorgen är en av våra största utmaningar och just därför är avtalet som både styr upp hur vi tar emot studenter för utbildning och ger vår personal möjlighet till kompetensutveckling. Vi behöver den för att göra det lättare för oss att bemanna upp våra verksamheter och att göra det roligare och mer utvecklande att arbeta i våra verksamheter. Och rent krasst, lika mycket som vi behöver samverkansmodellen behöver lärosätena oss för att kunna bidra till bra utbildningar som gör att studenterna kan få jobb som de känner sig trygga i att de kan klara efteråt.

Samverkansavtalet gör oss alla till vinnare; vi som arbetsgivare och medarbetare, för lärosätena och inte minst för alla dem som på grund av ålder eller av annan anledning behöver kommunal vård och omsorg.

Bemanning för en riktigt bra vård – möjligt, rimligt, görligt

Kvaliten på den vård patienterna upplever och får står och faller med personalen. Som vi har det i dag borde det egentligen gå ihop sig. Eller? Om vi ser till hur många människor som är anställda i vården så har situationen aldrig varit bättre och om vi jämför oss med andra OECD-länder så tillhör vi också de länder som har flest läkare och sjuksköterskor. Ändå går det inte ihop sig. Personalen springer fortare än vad som är rimligt på många ställen, inte minst under sommartid, och många känner att de får slå knut på sig själva för att kunna göra ett arbete som möter det patienterna behöver.

Vi har alldeles enkelt inte lyckats tillräckligt bra när det gäller att bemanna utifrån behov. För att komma till rätta med situationen behövs flera olika åtgärder på flera olika nivåer. Den lösning som brukar lyftas fram är höjda löner. Själv tror jag bara att det är en del i lösningen men inte en oviktig del. Lönestrukturen är idag alldeles för sammanpressad. Det måste bli lättare för de som är riktigt bra på sitt jobb, för dem som väljer att vidareutbilda sig och för dem som tar ett större ansvar att få en schysst ekonomisk kompensation för sitt arbete. Det behöver också bli tydligare vad som leder till högre lön så att det blir mer lockande att utvecklas.

Om fler i vården fick kunde lägga en större del av sin arbetstid på det som de är riktigt, riktigt bra på skulle det bidra till en bättre vård för fler patienter, en klokare användning av den resurs personalen utgör och mer stimulerande arbetsuppgifter. Vi vill därför se fler biträden, läkarsekreterare, undersköterskor och farmaceuter som kompletterar den kompetens läkare och sjuksköterskor har. Vi behöver också bättre IT-miljö. Idag är det som ska vara ett hjälpmedel för personalen allt för ofta ett stjälpmedel som knycker tid, orsakar stress och frustration. Eftersom tid är pengar och i vårdens fall också vårdplatser igen är det arbete som drivits av Daniel Forslund och Liberalerna och som han tillsammans med Anna Starbrink och Lina Nordström beskriver i gårdagens UNT så viktigt.

En annan del som är nog så viktig är arbetsmiljön: det måste finnas kvalifikationer att trivas, att kunna göra ett bra jobb och att må bra i sitt arbete. Till syvende och sist så är det ofta trivseln som gör att man väljer att arbeta kvar. Det innebär att färre behöver rekryteras, färre är i behov av läras upp och färre behöver hyras in. Det innebär en bättre och säkrare vård för patienterna. Vi har idag en sjukfrånvaro om ungefär sex procent och här både kan och måste vi göra mer för att förhindra att fler blir sjuka och för att underlätta vägen tillbaka till arbete för de som drabbats av sjukdom, oavsett om den är relaterad till arbete eller inte. Det arbetsmiljölyft som vi drivit igenom och som möjliggör arbetsmiljösatsningar ute på de olika arbetsplatserna har förlängts ett ytterligare år och vi samlar nu också upp och sprider goda exempel på hur man kan göra på den egna arbetsplatsen på Ringla.nu. Goda och hälsofrämjande arbetsplatser kräver goda och hälsofrämjande chefer och ledare vilket gör att också ledarskapsutbildningar för så väl nya som gamla chefer behövs. De behöver kunna se och agera när någon håller på att krokna och helst ännu tidigare. Här är så klart de nya föreskrifterna från Arbetsmiljöverket om social och organisatorisk arbetsmiljö viktiga och jag är så innerligt glad att de kommit för den psykiska ohälsan har tidigare fått alldeles för lite uppmärksamhet, trots att den är vanlig. Det är också den psykiska ohälsan som så många chefer har så lätt att missa och så svårt att tala om.

Slutligen så måste regeringen ta ett större ansvar för utbildningssituationen: fler utbildningsplatser behövs. För att nämna några yrkeskategorier så behöver vi fler sjuksköterskor, specialistsjuksköterskor och specialister i allmänmedicin.  I årets budget har vi inom alliansen enats om att tillsammans med Sveriges kommuner och landsting, SKL, se över förutsättningarna för landstingen att ta över utbildningarna av specialissjuksköterskor.  Det går inte sticka under stol med att vi är lite skeptiska utifrån att vi ser riskerna för att avakademisera specialissjuksköterskeutbildningen och begränsa sjuksköterskornas arbetsmarknad. Därför är det så viktigt att SKL, akademierna och sjuksköterskorna är med i arbetet.  I veckans Dagens Samhälle föreslår Liberalernas välfärdskommisson via Anna Starbrink en annan lösning som innebär att staten, istället för att betala ut studiemedel till de som väljer att specialisera sig ska ge pengarna till landstingen att använda som studielön för de medarbetare som väljer att vidareutbilda sig för att skapa bättre förutsättningar för vidareutbildning inom ramen för ersättningarna. En viktig del i det hela är att landstingen och högskolorna tillsammans behöver utveckla utbildningarna så att de bättre passar de behov som landstingen har och för att nå fram till en situation där det fungerar att arbeta deltid parallellt med studierna.

Det här blev nästan som en önskelista till tomten. Men saken är den att mycket av det som behövs är redan på gång eller i planeringsstadiet. Det är dessvärre inga snabba lösningar. Däremot är det sånt som kommer bidra till en bättre situation på sikt.