Äntligen invigs Huddinges nya vårdavdelningar och vårdmiljöer

Jag tror att de miljöer vi vistas i påverkar hur vi mår och jag tror att det är väldigt mycket lättare att känna sig viktig och värdefull om man kommer in i fräscha lokaler än om man kommer till en grå, risig och nedsliten vårdlokal. Och psykiatrins lokaler har allt för ofta signalerat allt utom ett: du är viktig, välkommen hit!

Det ska bli ändring på det. Idag invigdes de fyra första vårdavdelningarna på Huddinge med totalt 60 platser. Totalt kommer det bli 135 platser fram till 2020. Det innebär både en utökning med 35 platser och att alla de gamla, slitna lokalerna med tre- och fyrbäddssalar byts ut mot enkel- och dubbelrum som patienterna själva kan låsa och låsa upp.

Det innebär framförallt en helt ny vårdmiljö som är mer öppen och där patienterna har mer tillgång till personalen som kan jobba mer teambaserat och anpassa vården till olika personers behov för vi är ju olika också som sjuka. Många av patienterna har barn och därför finns både barnsamordnare och ett rum för barn och självklart ville jag bidra med en nalle till dem.

Aktivitetslokaler och ett lugnt rum med musik och doft finns på avdelningen men däremot inget rum för bältesläggning vilket känns som ett stort steg framåt.  Och mest glädjande kanske, all personal jag pratade med lyfte hur de ville jobba vidare med att knyta ihop vården för och tillsammans med patienterna så att vägen ut från vårdsängen till öppenvården och livet utanför ska bli så smidig och bra som möjligt utifrån den enskilde individens behov. För mig låter det som musik.

 

Det händer mycket i psykiatrin och mycket behöver förändras både när det gäller tillgång till vårdplatser och tillgång till en riktigt bra vård där vi tar till vara på patienternas kunskap om sig själva och sitt eget tillstånd. En viktig del i det arbetet är Psykiatri Sydvästs brukarinflytandesamordnare (BISAM) Anna Skoglund och Anna Ritzman Kraft som också är på bilden. I och med dagens invigning men framförallt genom den om- och utbyggnad som pågår så kommer vi inom ett par år ha tio procent fler vårdplatser, i fräschare lokaler och med ett fräscht vårdinnehåll som är mer anpassat till att människor är olika. Det behövs och det känns gott att kunna säga att vi kort räknar med att ha en psykiatri som både är mer välkomnande, ännu bättre och där det inte råder någon tvekan om att alla får plats så länge de behöver det.

Annonser

Ris och ros med både bakläxa och godkänt

En 25 maj skrev jag om de fördjupade granskningar vi initierat för att få en tydligare bild av vad som fungerar bra och mindre bra inom vår specialistpsykiatri. Då hade precis rapporterna för vår egen landstingsdrivna psykiatri (SLSO) och Prima blivit klara. Nu är också rapporterna för Capio och Praktikertjänst klara vilket innebär att alla de större aktörerna inom vuxenpsykiatrin blivit granskade på samma underlag, för samma tidsperiod och utifrån samma frågeställningar. Det ger både oss och vårdgivarna en bättre utgångspunkt för fortsatt kvalitetsutveckling.

Känslan av att det här var en välbehövlig djupdykning i kvaliteten är lika stark som i våras och jag är oerhört glad över att beslutat oss för att djupdyka i kvalitén som komplement till de uppföljningar vi regelbundet gör. Som jag skrev då har vi tidigare valt att göra såna här fördjupade granskningar först när någon verksamhet haft problem. Risken med det är att granskningen då blir lite mer av en smäll på fingrarna istället för ett lärande och det tror jag att det är bra om vi kan komma ifrån för att istället fokuserar på att vad som funkar och vad vi behöver lära oss och fokusera på för att bli ännu bättre. Och en viktig lärdom vi kan dra utifrån granskningarna är att vårdgivare har samma styrkor och utvecklingsområden på det stora hela även om vissa har lite mer arbete att göra på vissa områden jämfört med andra.

Det som gäller generellt och som är riktigt obra är att:

samtliga vårdgivare använder vissa registreringskoder på ett felaktigt sätt: de felaktiga registreringarna och dubbelregistreringarna handlar om utbildning och är ett problem som är lätt åtgärdat för vårdgivaren och som varken de eller vi uppmärksammat utan granskningen. Sedan kommer också vi se över registreringsdjungeln så att det blir lättare att göra rätt. Det handlar både om att vi måste säkra att rätt ersättningar går ut så att vårdens resurser används på ett klokt sätt men också göra allt vi kan för att underlätta vårdgivarnas vardag för det är patienter de ska ägna sig åt – inte administration.

samtliga vårdgivare måste bli bättre och journalföra samtliga åtgärder man gör och kontakter man har med patienterna. Också Capio och Praktikertjänst har ett utvecklingsarbete framför sig här då det saknas journalanteckningar för 3 respektive 8 procent av det man registrerat att man gjort (för SLSOs del låg siffran på 10% och för Primas på 3%). Det här är det område som jag ser som absolut mest allvarligt och här räknar jag med att vårdgivarna lägger manken till för att se till vi vid uppföljningen om ett halvår ser helt andra resultat. Det här handlar om patientsäkerhet i förlängningen och det får vi aldrig slarva med.

samtliga vårdgivare behöver bli bättre på att göra strukturerade vårdplaneringar och göra fördjupade läkemedelsgenomgångar. Också här är jag riktigt besviken på utfallet eftersom vårdplaneringarna och läkemedelsgenomgångarna handlar att säkra att vården blir bra för patienterna och att skapa förutsättningar för patienterna att vara delaktiga i sin vård. Ska man ändå se något positivt så är det att alla vårdgivare använder sig av de vårdplaneringar som de väl gör, både för att följa upp och förändra vården vid behov.

Det som är generellt och bra är att:

samtliga vårdgivare är bra på att utvärdera behandlingarna även om de inte alltid använt sig av alla tillämpliga skattningsinstrument.

samtliga vårdgivares erbjuder en bra vård så till vida att nästan alla behandlingsserier är utförda på ett sätt som stämmer överens med riktlinjer, behandlingsprogram och praxis. Det här resultatet är i  mina ögon högvinsten med granskningen för pengar kan vi begära tillbaka – om patienterna skulle få sämre förutsättningar att bli bättre så hade det varit klart mer allvarligt.

samtliga vårdgivare använder sig också av läkemedelsbehandling på ett klokt sätt.

samtliga vårdgivare har också i huvudsak behandlat patienter som behöver specialistpsykiatri. Det är också bra eftersom det visar att vi använder rätt resurser till rätt patienter.

Precis som vår landstingsdrivna vård och Prima så kommer Capio och Praktikertjänst få betala tillbaka en hel del pengar. För dem, precis som inom vår landstingsdrivna vård och vid Prima handlar det framförallt om registreringar som är felaktigt registrerade eller inte kunnat styrkas. För Capios del påtalar granskarna att det inte finns tillräckligt många psykologer vilket inte minst påverkar förmågan att utföra neuropsykiatriska utredningar. Dessa har inte bedömts hålla en tillräcklig hög kvalitet tillräckligt ofta och patienterna har inte heller bedömts vara i behov av att utredas inom specialistpsykiatrin. Jag är övertygad om att Capio funderar över detta eftersom jag vet att också de vill att vi ska använda pengarna klokt och att rätt utredning till rätt patient gör det lättare att komma in med att rätt behandlingsinsats kan göras när utredningen väl är klar.

För Praktikertjänsts del påtalar granskarna att de generellt sett håller en mycket hög kvalitet på journalerna men att bristerna i hur enskilda individer dokumenterar slår igenom och att behovet av kompetensutveckling på det här området verkligen behövts. Också vikten av att göra och dokumentera strukturerade suicidriskbedömningar lyfts fram liksom behovet av gedigna basutredningar.

Både Capio och Praktikertjänst får också en viss bassning för att de bedömts träffa patienter lite för många gånger. Jag tänker från mitt håll att det hade varit klart värre om de träffat patienterna för få gånger och att det är högst rimligt att professionerna får avgöra vad som är lämpligt.

Granskarna påtalar också problemen med vår ekonomiska styrmodell utifrån att den kan antas premiera vårdgivarna för att utföra olika vårdinsatser som anses vara extra viktiga. Här finns en risk för att vårdgivarna gör de sakerna istället för annat som leder till bättre bedömning och behandling. Även om granskningen inte svarar på om så varit fallet så har jag förståelse för kritiken. Jag ser däremot inte någon lösning i nuläget eftersom samtliga befintliga system har sina brister. Min dröm är att vi inom inte allt för avlägsen framtid får fram system som gör att vi kan följa och ersätta vården på ett sånt sätt som utgår ifrån att patienterna ska bli bättre eller bra av sin behandling eller att de får den vård de behöver för att vara så stabila och må så bra som möjligt vid kroniska tillstånd. Det är ju trots allt det som vi alla vill uppnå oavsett om vi är patienter, vårdgivare, politiker eller tjänstemän vill uppnå. Jag ser en viss ljusglimt i horisonten på det området men inte mer än så och därför får vi fortsätta jobba för att fram till dess fokusera på att ändra om i de system som finns så att vi tillsammans skapar en så bra vård som möjligt på ett så smidigt sätt som möjligt för både patienter och vårdgivare.  Och så klart, i avvaktan på det väntar vi in granskningsresultaten för BUP och uppföljningarna av de granskningar som gjorts.

Jag utgår från att oppositionen kommer skrika om att avtalen med Praktikertjänst och Capio borde sägas upp utifrån resultaten. Om det är så föreslår jag att ni funderar över det vettiga i att lägga över all vård på vår egna landstingsdrivna vård som visat likvärdiga som de privata vårdgivarna (och ifråga om journalhantering sämre resultat). Nästa fråga ni bör ställa er är om man i så fall skriker för patienternas skull eller för att man gillar att skrika för att det ibland får en att framstå som mer handlingskraftig? Min uppfattning är att vi ska ta resultaten på allvar och lyfta både de positiva och negativa delarna. Vi ska också använda resultaten klokt, kräva tillbaka felaktigt utbetalad ersättning och lära oss så mycket som möjligt så att vi kan bli bättre. Och vi ska sakta men säkert fortsätta bygga en kultur baserad på transparens, på vilja till förbättring och lärande eftersom det gynnar framförallt våra patienter men också arbetssituationen för de anställda som utför patienternas vård i så väl privata som landstingsdriven verksamhet. Det är inte att ta lätt på resultaten – det är att ta ansvar.

DN skriver om granskningen i dag.

Här kan du läsa granskningarna av Capio och Praktikertjänst:

Slutrapport granskning psykiatri_Capio

Slutrapport granskning psykiatri_Praktikertjänst

Mer och bättre traumavård på fler ställen

Har precis gjort min första tv-intervju med SVT Rapport om vårt avtal med Kris och trauma. Det känns lite läskigt att stå framför kamera men samtidigt så är jag så innerligt glad över att vi har seriös media som bevakar vad vi gör för de behövs verkligen.

Det vi köper från Kris och trauma är riktigt specialiserad vård för personer som gått igenom svåra krigstrauman och tortyr. För dem som mår sämst och gått igenom helveten många gånger och under lång tid så räcker inte den vanliga psykiatrin till för att de ska kunna läka och komma in i samhället. Det är för dem vi behöver den vård vi upphandlat av Kris och Trauma och Röda korset. Vi håller nu på med en upphandling där vi utökar uppdraget så att fler människor som kommit hit med mer tragiska och hemska händelser än kläder i bagaget. Det tror jag är en förutsättning för att de och vi ska kunna få en chans att vara ett land där alla som bor här har möjlighet att utvecklas och bidra. Det handlar till exempel om personer som gått igenom hemska saker på vägen hit.

Anledningen till att Rapport intervjuade mig var att förvaltningen har upptäckt att Kris och trauma behandlat ungefär 200 personer som ligger utanför det uppdrag vi har med dem. Det låter som en teknikalitet men är viktigt eftersom vi behöver avtal för att kunna ersätta och ta ansvar för vården och följa upp dem på ett lagligt sätt.

Många av de här patienterna är kvinnor som utsatts för en våldtäkt. En våldtäkt är en av de vidrigaste och hemskaste kränkningar som man kan utsättas för här i Sverige och förra året anmäldes 731 våldtäkter här i Stockholm. En liten del av dem behandlas alltså av Kris och Trauma utan att vi har ett avtal för det. Långt fler behandlas i den vanliga psykiatrin. Där går det fortare att komma in och få vård och den finns också på många fler platser i länet vilket gör att man kan välja den mottagning som passar en bäst.

Självklart ska alla som har gått igenom hemska trauman och behöver hjälp få det. För en del räcker det med något samtal med psykolog på vårdcentralen. Där har vi tagit bort kravet på att man först ska träffa läkare som remitterar en till psykolog för att göra det lättare för dem.

Andra behöver mer avancerad vård och då finns psykiatrin. Kompetensen finns där och vi kommer också satsa mer på kompetensutveckling inom psykiatrin så att den kan bli riktigt bra överallt, till exempel kommer det ett vårdprogram till hösten.

Ytterligare andra som kommer från andra länder och som gått igenom svåra händelser men som inte varit direkt kopplat till tortyr och krig kommer omfattas av den upphandling som nu är aktuell. Kris och Trauma beskriver att många av dem som är mest svårbehandlade är just såna kvinnor.

Och för dem som är där nu så kommer vi göra vårt bästa så att de kan få bra hjälp. De som väntar på att få att få komma in för vård kommer få hjälp till andra ställen. De kvinnor som är inne i en behandling kommer få välja om de redan nu vill föras över eller om de vill fortsätta till september då några av dem kommer vara klara med sin behandling. Och sedan finns det också några personer som skulle må riktigt dåligt av att föras över. De måste vi ta ansvar för och låta fortsätta på Kris och Trauma så att de får möjlighet att läka och bli hela igen. Den möjligheten ska alla ha. Alltid.

Uppdatering 2017-06-08: Eftersom flera frågat om något exempel på var man kan få behandling för PTSD så lägger jag ut länken till Psykiatri Sydväst här

 

Bakläxan ger oss möjlighet att bli bättre

Precis på samma sätt som jag tror att tidiga betyg i skolan är bra så är jag övertygad om att anmälningar till Patientnämnden, till IVO och olika typer av granskningar som vi själva beställer är viktiga hjälpmedel för oss om vi vill bli bättre. Och precis som ett dåligt betyg känns surt så känns resultaten av olika granskningar ibland väldigt obra. Och det är precis därför det är så viktigt att vi gör dem tidigt och ofta. Det handlar inte om att visa på fel utan på att visa på förbättringspotential.

Den granskning vi nu gjort skiljer sig från tidigare på flera sätt. Våra tidigare granskningar har gjorts när det stormat kring en mottagning under en period och de förbättringsåtgärder som gjorts inte gett resultat. Nu har vi istället valt att se över alla verksamheter, både våra privata och den landstingsdrivna. Vi har också ställt samma frågor, tittat på samma period och jämfört ungefär lika många patientjournaler och behandlingsserier. Det känns bra för det är något jag velat se länge för granskar vi bara en vårdgivare ser vi bara vad just den vårdgivaren kan göra bättre. Granskar vi alla ser vi också vad vi från landstingets sida behöver förändra för att det ska bli lättare för vårdgivarna att göra rätt. Sedan jublar jag inte direkt över resultaten.

När resultaten av kvalitetsgranskningarna av vuxenpsykiatrin nu kommit tillbaka för SLSO och Prima så får vi alla bakläxa, både vårdgivarna och vi själva. Det är framförallt tre saker jag reagerar på:

  • Båda vårdgivarna har enligt granskningen stora brister i journalföringen. För SLSOs del saknas journalföring vid 10%  av de ungefär 900 granskade vårdkontakterna och de kunde också vara bättre och tydligare. För Primas del handlar det om 3%.
  • Båda vårdgivarna behöver bli bättre på att upprätta vårdplaner tillsammans med sina patienter. Vårdplan saknas vid ungefär hälften av behandlingsserierna för båda vårdgivarna och Helseplan som gjort granskningen påtalar också att SLSOs vårdplaner inte alltid är förankrade med patienten.

Det här är de anmärkningar som jag ser som mest problematiska eftersom det påverkar vårdens kvalitet och också kan påverka patientsäkerheten. För mig är det självklart att vårdplaner ska upprättas och att patienten ska vara med på den. Den delaktigheten och inflytandet har de rätt till enligt lag. Men det handlar också om att använda vården klokt: hur håller man samman vården på ett bra sätt om man inte följer upp att det man gör leder rätt?

  • De brister man funnit i registreringarna av vad man gör är också allvarliga eftersom de handlar mer om vår ekonomi och möjligheterna att följa upp vården. Vid granskningen konstaterar man att båda vårdgivarna fått för mycket pengar utbetalt (SLSO 16% och Prima 13% av prestationsersättningen) och båda måste göra rättelser. På den här punkten anser jag att inte bara vårdgivarna utan också vi, alltså landstinget och hälso- och sjukvårdsnämnden, har ett ansvar. Det står helt klart att det är samma typ av felregistreringar som SLSO och Prima gör. För mig betyder det att det system vi har är för krångligt och att det är för lätt att göra fel. Våra vårdgivare ska naturligtvis kunna lägga sin tid och energi på patienterna och inte på att registrera rätt. En översyn av rapporteringskrav/rutiner och ersättningssystem är redan påbörjat och jag ser fram mot att det kommer på plats även om det är en bit kvar eftersom vi alla: vårdgivare, landstinget och patienterna kommer att vinna på det.

Jag vill också lyfta det som faktiskt är positivt: båda vårdgivarna behandlar rätt patienter på rätt sätt, alltså utifrån de nationella och regionala riktlinjer som finns (även om Prima här ligger något sämre till). Det var i och för sig något jag förväntat mig men det är ändå glädjande.

Om några veckor kommer vi få ta del av de granskningar som gjorts av Capio och Praktikertjänst och under hösten kommer också BUP att granskas. Jag ser fram mot dem för dem för patienter som mår psykiskt dåligt har rätt till en riktigt bra vård och vi kan bara säkra det om vi kontinuerligt granskas på olika sätt och använder resultaten på ett bra sätt. Då kan både vi och vårdgivarna bli bättre och utvecklas och framförallt bidrar det till att säkra att patienterna får den vård som de behöver, mår bra av och vill ha.

här skriver DN om granskningen.

Rapporterna kan du ta del av här:

Slutrapport granskning psykiatri_SLSO

Slutrapport granskning psykiatri_PRIMA

 

Rätt kompetens är rätt kompetens oavsett titel

För ett tag sedan var jag ute på Södra Stockholms psykiatri och i samband med det skrev jag ett blogginlägg som gjorde att flera som arbetade där kände att jag ifrågasatte deras existensberättigande och värde. Därför bjöd Kommunal ut mig till ett möte i veckan. Jag uppskattade verkligen att de valde vägen att kontakta mig istället för att muttra för det är det inte alltid man gör. Att de satte av en kväll där vi kunde prata både om min bild och deras verklighet var en bonus för det var naturligtvis inte meningen att såra någon och jag tror att vi under kvällen rätade ut en hel del frågetecken. Min uppfattning är att den kompetens som finns inom vården ska användas på bästa sätt, oavsett om vi pratar om psykiatriker, specialistsjuksköterskor, psykologer eller mentalskötare. Samtidigt tror jag att det är nödvändigt att vi får in fler personer med legitimationsyrken inom psykiatrin, framförallt psykiatriker och specialistsjuksköterskor. För mig handlar det om att vi måste höja statusen på psykiatrin till samma nivå som olika andra somatiska specialiteter för det har våra patienter rätt att kräva av oss. Det är något som också mentalskötarna gynnas av på sikt. Och självklart måste det finnas möjligheter för all personal att kompetensutvecklas och bli ännu bättre på sina jobb.

Jag vet att omorganiseringen av södra varit tuff för många mentalskötare. Trots det tror jag att den var nödvändig och att det successivt blir bättre. Många har beskrivit att de inte fått fortsätta med de arbetsuppgifter de trivts med och känner att de har kompetens för. Jag förstår den frustrationen eftersom jag själv tidigare flyttats kors och tvärs mellan uppgifter och lokaler över länet utifrån de behov min tidigare arbetsgivare såg. Jag tror ändå att beslutet som fattades för flera år sedan leder till en bättre vård som i högre grad anpassar sig till patienternas behov. Däremot har vi en del att lära av vad som gick bra och vad som gick mindre bra.

De mentalskötare jag träffade hade alla jobbat lång tid inom psykiatrin och under den tiden gått igenom olika utbildningar och skaffat sig en bred erfarenhet. De är naturligtvis viktiga och den kompetens de har ska naturligtvis användas på bästa sätt för vi behöver all kompetens vi har för våra patienters skull. För mig är grunden att rätt person för uppgiften ska göra rätt saker och att vi ska följa de vårdprocesser och riktlinjer vi har att förhålla oss till då de säkrar att vården håller en så hög kvalitet som möjligt. Varken riktlinjer eller processer specar i någon högre utsträckning vilken yrkestitel som ska till för att utföra olika aktiviteter utan det är man har rätt kvalifikationer som är det som är relevant.  Och vem som har rätt kvalifikationer för en uppgift är chefens uppgift att avgöra. Från liberalernas och alliansens sida pratar vi en hel del om uppgiftsväxling, task shifting och liknande begrepp just för att tydliggöra att vi måste bli bättre på att använda hälso- och sjukvårdspersonalens kompetens på bästa sätt. Det handlar dels om att frigöra tid för läkare och specialistsjuksköterskor så att de kan fokusera på det bara de har kompetens att göra men också om att tillvarata allas resurser på bästa sätt.

Under kvällen hade vi också en diskussion om basutredningarnas vara eller icke-vara. Där vill jag vara glasklar: de patienter som söker vård antingen själva eller remiss från husläkare ska alla få möjlighet till en basutredning och bedömning. Det kan vara så att de inte behöver specialiserad vård inom psykiatrin men för att det ska vara möjligt att ta ställning till det och för att patienter och vårdgrannar ska förstå varför. Det ökar legitimiteten i bedömningen, ökar förståelsen, delaktigheten och ökar också förutsättningarna för att rätt personer får rätt vård. Vår uppgift måste vara att bedöma patienter – inte pappersremisser. Vi måste ta hand om människor som mår dåligt på ett mer respektfullt sätt och i det ligger att bollandet av patienter mellan olika aktörer måste upphöra.