Grattis WeMind! 

Igår firade WeMind, en av vara specialiserade mottagningar för svår ångest och depression 10-års jubileum. WeMind är en av de vårdgivare jag känt till i många år, från tiden då jag jobbade som handläggare och när Urban Pettersson Bargo frågade mig om jag kunde tänka mig att säga några ord under firandet sa jag självklart ja. 

Det har är ungefär vad jag sa : 

Det har nu gått en sex, sju år sedan jag stövlade in här första gången. Då som handläggare på Försäkringskassan, redo för ett avstämningsmöte med en man som jag hunnit träffa några gånger. Han hade varit mycket bestämd i att han skulle just till er och möjligen var jag lite skeptisk till hur bestämd han var – han hade trots allt möjligheter att få vård snabbare på annat håll. Så här efteråt kan jag säga hur attans glad jag är hans envishet för den lärde och påminde mig om så mycket. Både om vikten av att få göra egna val och om hur stora skillnaderna kan vara mellan vård och vård.  

Så många av de andra mottagningar jag varit och fortfarande kommer till har sterila väggar i traditionell gråvit färg, begränsat med tavlor, stolar eller soffor klädda i röd plast som nästan skriker ut: du är oviktig – vänd om och gå ut igen! Hos er kände jag mig välkommen, som en person snarare än en potentiell patient och bekväm. Det såg också mitt sällskap ut att göra där han satt i soffan framför boktapeten.

När vi väl kommit in i sammanträdesrummet fanns både läkare och psykolog med, inte heller det är en självklarhet överallt – vare sig då eller nu. Mitt sällskap var högst beslutsam om att inte ta medicin för även om han mått dåligt under lång tid så skrämde risken för biverkningar honom. Läkaren informerade honom om risker och möjligheter med medicineringen och sedan fick han själv avgöra vad som passade honom bäst. Det utmynnade i en plan om att komplettera samtalen med läkemedel om han inte blev bra på en viss tid. Psykologen som var med frågade honom en massa frågor kring hans liv och sedan fick han himla massa tips kring hur han kunde aktivera sig. Alla de tipsen utgick från hans situation hela vägen och man försökte sedan hitta vägar att anpassa sig till mannens liv och möjligheter.  

För mig var det lite av en revolution att komma till er för det var inte bara inredningen som skiljde sig från tidigare möten. Den respekt för individen och den delaktighet ni bjöd honom. Den hade jag aldrig ens varit i närheten av från vårdens sida trots att jag varit på ett otal möten. Han blev också bättre och han var oerhört nöjd med ert stöd. 

Ni ska veta att jag när jag läser på er hemsida att 93% av era patienter skulle rekommendera mottagningen till andra, att 90% beskriver att deras problem försvunnit eller blivit mindre och att 91% tycker bemötandet varit bra eller utmärkt, så jublar jag invärtes. Men jag är egentligen inte så värst förvånad. Det är resultat som ni åstadkommit, resultat som ni ska vara stolta över. 

Det är kanske inte så märkligt. Mycket av det jag möttes av hos er är det jag som liberal politiker vill med vården i Stockholm:

– En smidig och snabb tillgång till en vård och behandling som tar en tillbaka till en vardag som fungerar.  

 – Ett riktigt bra bemötande hela vägen, där man tillsammans med patienten skapar resplanen tillbaka till hälsan. 

 – en vision för hur vi hela tiden ska kunna utvecklas och bli bättre och där vi både kan känna stolthet över det vi åstadkommit och frustration över att vi inte kommit längre. 

Ni på WeMind har kommit väldigt långt och jag är övertygad om att ert arbete bidragit starkt till att vården i Stockholm har utvecklats mot att låta individen vara en viktig person i sin egen vårdplan, i sitt eget liv också när man är sjuk.  

Vi behöver komma ännu längre och vi behöver öka tillgängligheten till en god vård för alla. För mig är grunden självklar: vi måste börja behandla psykisk och somatisk sjukdom med samma allvar, respekt och krav på evidens. För att nå dit så måste vi hitta vägar för att mäta i vilken utsträckning det vi gör verkligen leder till att människor blir friska – eller åtminstone friskare. 

Väl där kommer vi också lättare kunna visa upp var var människor kan få den vård just de behöver. Då kan vi också rensa i de system som idag är så fyllda med olika uppgifter som ska registreras att det tar ohemult mycket av er tid i anspråk.  

Som så många andra politiker vill jag gärna intala mig själv att jag gör världen och vården bättre men handen på hjärtat, det jag egentligen kan göra och det jag kommer fortsätta göra är att jobba vidare för att ni ska få förutsättningar att fortsätta vara fantastiska och utvecklas vidare. För det är ni, och ert arbete som förändrar vården och världen för de människor som ni möter och det är jag innerligt tacksam för. Utan er skulle vården i Stockholm inte ha utvecklats på samma sätt. Ni gör skillnad på riktigt och det hoppas jag ni kommer fortsätta göra i tio år och minst tio år därtill. 

Vi måste lyfta goda förebilder och vi måste sprida goda exempel. WeMind har gjort ett stort arbete för att hitta vägar för att mäta resultatet av den vård som de erbjuder behöver och där är de en förebild. Inom inte allt för lång tid hoppas jag på att det ska vara en självklarhet inom all psykiatrisk vård som vi erbjuder i Stockholms län, från första linjen till den mest specialiserade psykiatrin inom en inte allt för avlägsen framtid. Det kommer gynna alla och allra mest alla de som är sjuka och mår dåligt.  

Annonser

Välkommen till WeMind

Konstaterar lyckligt efter att ha varit och hälsat på på WeMind, som driver en specialiserad mottagning för svårare ångest- och depressionstillstånd, att vården blir rikare av att vi också har privata alternativ. Jag skulle inte säga att det ena eller andra alternativet med nödvändighet är bättre men kombinationen är oslagbar för de bidrar till att göra varandra bättre vilket framförallt gynnar patienterna som i slutändan får en bättre vård.

För img_5984mig är första intrycket viktigt och att komma in i ett väntrum som påminner mer om ett vardagsrum än en vårdlokal gör skillnad. En tapet med böcker, sköna soffor, växter och en fåtölj med kudde får mig att känna mig klart mer välkommen än när jag stövlar in i ett gråvitt rum utan utsmyckningar och med hårda soffor och stolar, i värsta fall täckta av plast. Jag tror det gör ännu större skillnad när man mår dåligt. Men att de också erbjuder en riktigt, riktigt bra vård är så klart basen.

Hade gärna tagit en bild av väntrummet men utifrån att det satt patienter som kanske inte var sugna på att förevigas får ni nöja er med en bild från dörren.

En av hjärtefrågorna för mig som vi pratat om under förmiddagen/lunchen är arbetet med att skapa bättre sätt att mäta resultaten av den vård som ges vid psykisk sjukdom. Här måste vi bara bli mycket, mycket bättre på att mäta hur patienterna upplever den vård de får både när det gäller resultat och patientnöjdhet. I Stockholm arbetar bland annat WeMind med att ta fram ett sånt system för depression, tillsammans med landstinget i Stockholm, NSPH (Nationell Samverkan för Psykisk hälsa), Riksförbundet BALANS, Karolinska institutet med flera. För mig är det helt självklart att vi kommer behöva bli bättre på det här området för att kunna säkra upp att vi faktiskt levererar den riktigt goda och jämlika vård vi vill att våra patienter ska kunna räkna med.

Vi har också pratat en hel del om den vård som erbjuds inom första linjen, genom psykologer och terapeuter vid vårdcentralerna och om hur vi bättre kan uppnå en vård som tar ett helhetsansvar för patienter som har flera tillstånd som behöver behandlas. Jag är visserligen glad över den utveckling som skett på de här områdena men vi är långt ifrån tillräckligt bra ännu. Också här behöver vi bli bättre på att säkra upp att människor som mår dåligt får den vård som de behöver och vill ha. Under året kommer vi följa upp det stöd som ges inom första linjen. Det kommer bli ett bra avstamp för det fortsatta arbetet med att utveckla den delen av vården ytterligare. Arbete med att säkra att patienter med flera tillstånd får en riktigt bra vård som tar hänsyn till hela deras situation pågår också inom många delar av vården. På det här området hade jag verkligen önskat att det gått snabbare och helst skulle jag aldrig vilja höra talas om människor med psykisk sjukdom och beroende eller ADHD som möts av att de inte får den hjälp de behöver för att de vårdgivare de har kontakt med hänvisar till att det andra tillståndet måste hanteras först. Och jag är helt medveten om att min frustration är en västanfläkt jämfört med patienternas och de anhörigas. Det håller inte. Här måste vi helt enkelt bättra oss och knyta ihop säcken så människor får den hjälp de behöver.

Fredagsmys på psykakuten

Nästan varje gång jag kommer förbi ett sjukhus eller en psykiatrisk mottagning far tanken på hur ruskigt omysigt och ovälkomnande det ser ut utifrån och psykakuten är verkligen inget undantag. Trots det är det en sak som sticker ut för mig på den här bilden. Sist jag besökte dem under sensommaren 2015 så fanns det inget insynsskydd för de som kom hit med ambulans, psykiatrambulansen (PAM) eller polisbil. Vem som helst kunde då stå och betrakta den person som befann sig i ett av sitt livs mest utsatta situationer. Nu när jag besökte den i dag hade insynsskyddet funnits på plats i ungefär ett år och det var verkligen en nödvändig förbättring.

img_5920

Också invändigt har lokalerna blivit trevligare och det finns tack och lov en vattenmaskin för de som behöver vänta en stund för ibland kan väntan bli klart längre än vad personalen skulle önska och patienterna skulle vara värda. Under de senaste tio åren har antalet besökare ökat med 84%, en sjuprocentig ökning varje år de senaste åren. Väntetiderna går inte på långa vägar jämföra med de väntetider som finns på akutsjukhusens akutmottagningar på långa vägar men det händer att de blir alldeles för långa för mår riktigt psykiskt dåligt så borde man naturligtvis få träffa någon tämligen omgående. För mig innebär det att vi behöver skapa bättre förutsättningar för dem att kunna hjälpa patienter bättre och att själva känna att de räcker till.

 

 

img_5921img_5922

Jag fick veta att omkring 18 procent av patienterna remitteras till husläkarmottagningarna eftersom deras tillstånd inte är så allvarligt att de behöver akut psykiatrisk vård. Unga personer och äldre med demenssjukdomar har blivit allt vanligare liksom andelen utåtagerande personer med neuropsykiatriska tillstånd som för tidigare år sedan snarare fått hjälp till polisen istället för psykiatrin. För mig visar det framförallt att vi inte lyckats skapa en så tydlig karta i vården att människor vet var de ska vända sig när de mår dåligt och att vi måste jobba för att komma in tidigare. För många skulle det nog både vara smidigare och bättre att kunna få prata med någon på telefon istället för att ta sig in till psykakuten. Vad tror du?

Utskrivningen är nästa steg som kan ta tid där vi både behöver jobba med att minska väntetider men framförallt med att öka tryggheten och vetskapen om vad som ska hända. För mig är det självklart att psykakuten ska kunna boka in en tid på andra mottagningar så att patienten som behöver det får en lapp i handen med information om när och var hen kommer få hjälp istället för en lapp med info om vart hen vänder sig och telefontider. Så är det inte riktigt idag även om möjligheten kommer att finnas i viss utsträckning i de psykiatriupphandlingar som gjorts. Vi måste hitta vägar för att göra det lättare för människor att känna sig trygga också när de mår som sämst och att veta att man blir sedd, att man inte riskerar falla mellan stolarna och till vem man kan vända sig om man behöver hjälp snabbare.

img_1130Jag är så innerligt glad att Olof (arbetsplatsombud), Mervi (samordnare), Suzanne (mentalsköterska) och Fredrik (enhetschef) tog emot mig och berättade om både vad de ser som funkar och inte funkar. De hjälpte också till på ett fint sätt med att förklara att vissa av de funderingar jag hade inte riktigt höll hela vägen vilket jag uppskattar. Min förhoppning är att vi, vid nästa besök om ungefär ett år, ska kunna bocka av en del av de saker som inte är så bra som det borde vara idag.

När jag gick ut från psykiatriska akutavdelningen så myste jag ordentligt av lycka över den förmån det är att få komma ut och träffa en massa kloka och kompetenta människor med olika bakgrund. Och även om mycket blivit väldigt mycket bättre så finns det fortfarande mycket, mycket mer som behövs och att få vara med och påverka den utvecklingen är ungefär det häftigaste jag kan tänka mig.

 

Äntligen! Nu är det full fart framåt mot en bättre folkhälsa som gäller

Idag har vi äntligen fattat beslut om att anta förslaget till en ny folkhälsopolicy för 2017-2021  i nästan total enighet (S valde att ställa sig utanför och SD vet jag inte hur de röstade). Det känns toppen eftersom det innebär att vi nu äntligen kan komma igång med det arbete som krävs för att dokumentet ska blir mer än en pappersprodukt. Medvetet har vi valt att hålla policyn kortfattad och att bara prioritera fyra områden istället för alla de områden som påverkar folkhälsan. Vi har också valt att stanna vid att fastställa målen istället för att som tidigare gå in på vad det är som ska göras och hur. Vi tycker att vi som politiker ska peka ut riktning, ge förutsättningar och följa upp att arbetet leder rätt. Däremot måste vi låta våra anställda inom olika hälso- och sjukvårdsverksamheter, inom kollektivtrafiken, inom kulturen och regionplaneringen själva avgöra vad som funkar just hos dem. Jag tror nämligen inte att vi kan hitta på aktiviter som passar överallt och går vi in och styr för mycket kommer det bara leda till merarbete för personalen och/eller att man struntar i arbetet eftersom man inte känner att det är riktigt relevant för dem och det ändå finns att göra. 

Målen ser ut så här: 

1. En god, jämlik och jämställd hälsa där de med sämst hälsa prioriteras. För att även om hälsan i länet är god och blir allt bättre så har vi grupper som inte riktigt hängt med i utvecklingen. Det handlar bland annat om personer med funktionsnedsättningar, är nya i Sverige, har bereoendesjukdomar, har en låg utbildning och dålig ekonomi. 

2. Minskad psykisk ohälsa och förbättrad somatisk hälsa bland personer med psykisk sjukdom. Det här har varit en av de viktigaste punkterna för mig att få in eftersom den psykiska ohälsan är en av våra största och snabbast växande hälsoutmaningar. Vi kan inte heller köpa att personer som lider av psykisk sjukdom drabbas hårdare av andra sjukdomar och dör 15-25 år tidigare än andra människor.  Det gör att det måste vara självklart att arbeta både för att färre ska insjukna och att fler ska må så bra som möjligt trots psykisk sjukdom.  

3. En arbetslinje som präglas av hälsofrämjande arbetsmiljöer och insatser som leder till att människors resurser tillvaratas. Vi vet att en av de bästa skydden mot ohälsa är att ha ett arbete där man trivs och där arbetsmiljön funkar. När ohälsan ökar ordentligt så måste vi göra vad vi kan för att underlätta vägen tillbaka till arbete och att stanna i arbete både i vår roll som en av Sveriges största arbetsgivare med över 44 000 anställda och med verksamheter som möter många hundra tusen människor varje dag. Det gör att vi både kan och ska göra skillnad. 

4. Stockholms läns landsting skapar förutsättningar för en god, jämställd och jämlik hälsa för alla genom aktivt hälsofrämjande arbete. Hälften av alla dödsfall och en tredjedel av ohälsan i Sverige beror på hur vi äter, dricker, röker och rör oss. Genom att genom att göra det lättare att leva hälsosamt och att få det stöd man behöver så kan vi göra skillnad på riktigt. Det inte minst utifrån att de som drabbas hårdast av ohälsa är samma grupper och individer som har de minst hälsosamma levnadsvanorna. Grunden är att vill man och behöver man stöd så ska det vara lätt att få. 

Nu börjar arbetet på riktigt. Redan i slutet på den här veckan kommer vi i beredningen få information om hur man kommer jobba vidare med implementeringen så att folkhälsopolicyn får effekt. Äntligen! 

Jag skriver i Dagens Samhälle idag tillsammans med de andra partierna som ställt sig bakom policyn.  

Underskattade svårigheter vänds till möjligheter vid Södra Stockholms psykiatri

Alla måste kunna lita på att de får en lika god och säker vård oavsett vart i länet de än vänder sig. Den målsättningen med omorganiseringen av Södra Stockholms psykiatri har jag inte ett dugg svårt att ställa upp på. Jag är också helt övertygad om att förändringarna varit nödvändiga. Men det är klart jag funderat över hur arbetet fortlöpt när jag på olika sätt fått ta del av de berättelser som kommit från patienter och anhöriga.

Efter att ha tillbringat hela gårdagens förmiddag med ledningsgruppen och fått lyssna in deras reflektioner kring vad som gjorts, vad som kunde och borde gått annorlunda och framförallt, hur man arbetar för att det ska bli riktigt bra framöver så känns det både bra och tryggt även om det fortfarande finns saker som behöver falla på plats.

Omorganisationen som gjorts vid Södra Stockholms psykiatri följer samma huvuddrag som förändringarna som görs inom den landstingsdrivna psykiatrin i stort. Vi vill se en vård som har högre kvalitet, som följer bästa tillgängliga kunskap, där det finns en tydlig beskrivning av hur behandlingen så att det blir tydligare både för patienter och för personal vad som är lämpligt och möjligt och där patienterna ges möjlighet att vara delaktiga. De processer som finns för vården och de vårdplaner som upprättas med och utifrån enskilda patienters beskrivning av målen ska följas åt. Att man ska jobba utifrån patienten tydliggörs ända in i journalen där det tack vare deras BISAM (brukarinflytandesamordnare) tillkommit en rubrik om vad patienten tycker. För mig visar den detaljen på att man verkligen menar allvar även om det låter som en liten grej.

Samtidigt har utmaningarna varit större hos dem än inom andra delar av psykiatrin eftersom glappet till den nya organisationen varit större, de haft en lägre andel legitimerad personal än andra områden och varit utspridda på fler små enheter vilket ökar sårbarheten ytterligare. Det har inte minst blivit tydligt när det gäller psykiatriker och sjuksköterskor. I efterhand är det uppenbart att vissa förändringarna var svårare att implementera än vad man förutsett vilket gjort det jobbigt för allt för många patienter. För mig är det också fullt uppenbart att man ser väldigt allvarligt på det som inte fungerat och att man jobbat aktivt för att hitta lösningar så snart brister uppmärksammats.

Ska vi kunna erbjuda en riktigt bra specialiserad psykiatri så behöver man där kunna arbeta med patienter som är i behov av specialiserad vård. Precis som inom andra delar av vården så måste flertalet patienter som mår dåligt kunna få hjälp av vårdcentralerna vilket är förklaringen till att vi jobbat med att utveckla den delen av vården och också ställer krav på att det på vårdcentralerna ska finnas personal som kan behandla psykisk ohälsa.  Det är ena sidan. Den andra sidan är att vården måste vara lättillgänglig och begriplig. Det är den inte alltid och det är svårt för både patienter och för personal vid vårdcentralerna att avgöra vilken del av vården som är bäst lämpad att behandla.

Här gick det fel vid omorganiseringen. Förra året tog man emot klart färre besök än tidigare och allt för många remisser avvisades utan att orsaken blev tydligt för vare sig patienter eller för remitterande läkare. Det blev inte bra och man har nu sedan några månader ändrat om och slagit fast att de som söker i princip alltid ska ha kontakt med jour, bedömnings- och konsultationsenheten för utredning och samtal. De kommer visserligen också framöver att skicka tillbaka patienter på samma sätt som hjärtläkare och andra specialiteter gör det, men då först efter utredning eller när de är färdigbehandlade så att orsaken är tydlig för alla parter. För mig är det klart mer rimligt och jag kan fullt ut förstå den frustration som både patienter och andra läkare upplevt under året. Den har också märkts av bland de som vänt sig till mig.

En viktig del i omorganisationen handlade om att öka det medicinska innehållet i behandlingen och därmed att fokusera mer på psykiatriker, sjuksköterskor och psykologer. Södra har till haft en mindre tillgång till de legitimationsyrkena jämfört med andra delar av vården och har istället haft en stor andel behandlingsansvariga som i mindre utsträckning behandlat och i högre utsträckning varit bra på att stötta. Behandlingsansvariga motsvarar de case managers finns kvar och som är väldigt viktiga till exempel inom psykosvården. Inom andra delar av psykiatrin där behandlingsperioderna är mer kortare fyller de inte alltid en lika viktig funktion. Där är det nog snarare så att det är bättre för patienter att ha en vårdkontakt som har kompetens att jobba med behandling och bot utifrån den vårdplan som alla patienter ska ha. För mig handlar det om rätt person på rätt plats.

För att kunna ta emot patienter på ett bra sätt behöver vi bra personal och det här var en av de delar som inte fungerade som man trott, planerat för och hoppats under omorganisationen. Inom delar av organisationen fungerade det bra. Inom psykosvården och för personer med emotionellt instabil personlighetsstörning har omställningsarbetet flutit på bra och möjligheten till snabb hjälp har funnits och finns. På ett par mottagningar, Rosenlund och Neuropsykiatriska mottagningen i Hagsätra – som också är de mottagningar som fått flest klagomål – fungerade det sämre när en bemanning som var snäv redan från början drabbades av att anställda sökte sig vidare. Det var minst sagt obra och tyvärr har det gått ut över patienterna. Inom psykiatrin så måste vi ha en hög tillgänglighet och de patienter som behöver hjälp ska självklart kunna räkna med att få det. För att rätta till tidigare misstag har man därför jobbat hårt med att rekrytera fler läkare psykiatriker och också tagit mot ett stort antal läkare under utbildning till specialistläkare i psykiatri. Det kommer definitivt bidra till att patienterna slipper träffa hyrläkare och öka förutsättningarna för att de ska kunna få bättre vård. Jag tror också att det kommer göra det klart mer attraktivt att både söka sig till och jobba inom psykiatrin i södra Stockholm. Självklart innebär det också att behovet av hyrläkare minskar Det behövs också för ska vi kunna erbjuda den bästa vården måste personalen känna att de mäktar med och trivs. Vid sidan av intensiva insatser för att rekrytera inte bara läkare utan också annan legitimerad personal som sjuksköterskor (vilket är jättesvårt) så har de också jobbat för att tydliggöra rollerna så att det är tydligt för alla vad som ingår i deras arbetsuppgifter. Man har också jobbat på med att skapa bättre rutiner och strukturer. Det låter jättetrist men i praktiken innebär det att man hittar smidigare sätt att jobba som både underlättar för patienter och personal. Det kan handla om så enkla saker som att göra klart uppgifter innan man ger sig i kast med nästa; att se till att personer som gått igenom en utredning får börja en behandling direkt efter utredningen istället för att påbörja nästa utredning samtidigt som den som redan fått sin diagnos ställs upp på ny väntelista för att komma igång med en behandling. Vi pratade också om att vikten av att säkra upp att patienterna har någon som de kan vända sig till, att det är lätt att komma fram för till de olika mottagningarna och att det finns en aktuell vårdplan som följer patienten istället för mottagningen då många patienter behöver stöd från olika mottagningar.

Jag inser att jag skrivit mer än jag tänkt och ändå har jag bara beskrivit vissa begränsade delar av det förbättringsarbete man gjort. Det handlar så klart om att det känns ruskigt obra att det fanns en hel patienter som omorganisationen var onödigt tuff för. Samtidigt är det för mig viktigt att det kommer fram att man tar de problem som finns på allvar för är det något som ledningsgruppen verkligen visade på under de timmar vi satt så är det att de jobbar hårt för att det ska bli inte bara bra utan jättebra framförallt för patienterna men också för de anställda. Ibland kan jag uppleva att man pratar om patienter snarare än för patienterna. Så är det verkligen inte här utan man jobbar aktivt med att använda de synpunkter som kommer in från olika håll som till exempel från Patientnämnd, Patientforum och följer också upp verksamheten på ett väldigt bra sätt. Den ödmjukheten och respekten för patienterna tycker jag hedrar dem. Det gör att jag har stort förtroende för dem och också att jag tror att de kommer lyckas återerövra det förtroende som patienter och vårdgrannar har för dem.

Ibland är det bara att konstatera att allt inte gick som man hoppades på och planerade för och att det enda man kan göra är att lära av det som varit och bli bättre. Och det finns det något jag är säker på efter gårdagens möte så är det att de verkligen är på rätt väg och det med stora steg!