Äntligen! Nu är det full fart framåt mot en bättre folkhälsa som gäller

Idag har vi äntligen fattat beslut om att anta förslaget till en ny folkhälsopolicy för 2017-2021  i nästan total enighet (S valde att ställa sig utanför och SD vet jag inte hur de röstade). Det känns toppen eftersom det innebär att vi nu äntligen kan komma igång med det arbete som krävs för att dokumentet ska blir mer än en pappersprodukt. Medvetet har vi valt att hålla policyn kortfattad och att bara prioritera fyra områden istället för alla de områden som påverkar folkhälsan. Vi har också valt att stanna vid att fastställa målen istället för att som tidigare gå in på vad det är som ska göras och hur. Vi tycker att vi som politiker ska peka ut riktning, ge förutsättningar och följa upp att arbetet leder rätt. Däremot måste vi låta våra anställda inom olika hälso- och sjukvårdsverksamheter, inom kollektivtrafiken, inom kulturen och regionplaneringen själva avgöra vad som funkar just hos dem. Jag tror nämligen inte att vi kan hitta på aktiviter som passar överallt och går vi in och styr för mycket kommer det bara leda till merarbete för personalen och/eller att man struntar i arbetet eftersom man inte känner att det är riktigt relevant för dem och det ändå finns att göra. 

Målen ser ut så här: 

1. En god, jämlik och jämställd hälsa där de med sämst hälsa prioriteras. För att även om hälsan i länet är god och blir allt bättre så har vi grupper som inte riktigt hängt med i utvecklingen. Det handlar bland annat om personer med funktionsnedsättningar, är nya i Sverige, har bereoendesjukdomar, har en låg utbildning och dålig ekonomi. 

2. Minskad psykisk ohälsa och förbättrad somatisk hälsa bland personer med psykisk sjukdom. Det här har varit en av de viktigaste punkterna för mig att få in eftersom den psykiska ohälsan är en av våra största och snabbast växande hälsoutmaningar. Vi kan inte heller köpa att personer som lider av psykisk sjukdom drabbas hårdare av andra sjukdomar och dör 15-25 år tidigare än andra människor.  Det gör att det måste vara självklart att arbeta både för att färre ska insjukna och att fler ska må så bra som möjligt trots psykisk sjukdom.  

3. En arbetslinje som präglas av hälsofrämjande arbetsmiljöer och insatser som leder till att människors resurser tillvaratas. Vi vet att en av de bästa skydden mot ohälsa är att ha ett arbete där man trivs och där arbetsmiljön funkar. När ohälsan ökar ordentligt så måste vi göra vad vi kan för att underlätta vägen tillbaka till arbete och att stanna i arbete både i vår roll som en av Sveriges största arbetsgivare med över 44 000 anställda och med verksamheter som möter många hundra tusen människor varje dag. Det gör att vi både kan och ska göra skillnad. 

4. Stockholms läns landsting skapar förutsättningar för en god, jämställd och jämlik hälsa för alla genom aktivt hälsofrämjande arbete. Hälften av alla dödsfall och en tredjedel av ohälsan i Sverige beror på hur vi äter, dricker, röker och rör oss. Genom att genom att göra det lättare att leva hälsosamt och att få det stöd man behöver så kan vi göra skillnad på riktigt. Det inte minst utifrån att de som drabbas hårdast av ohälsa är samma grupper och individer som har de minst hälsosamma levnadsvanorna. Grunden är att vill man och behöver man stöd så ska det vara lätt att få. 

Nu börjar arbetet på riktigt. Redan i slutet på den här veckan kommer vi i beredningen få information om hur man kommer jobba vidare med implementeringen så att folkhälsopolicyn får effekt. Äntligen! 

Jag skriver i Dagens Samhälle idag tillsammans med de andra partierna som ställt sig bakom policyn.  

Annonser

Win-win-win med nya närakutstrukturen

Det lät som när en torr, grov kvist gick av när jag klev av stegmaskinen. Sedan skrek jag rakt ut. Fotleden svullnade upp till dubbel storlek och jag hoppade till soffan efter att ha roffat åt mig en linda ur skåpet på vägen. Efter ett samtal till 1177 var det bestämt att jag skulle åka till akuten. Så började mitt senaste besök på Huddingeakuten för ett par år sedan. Det kaos jag förväntade mig när jag kom dit fanns inte utan det var en lugn kväll i väntrummet och tre timmar senare, strax innan 22.00 var jag färdig. Det fanns ett par saker jag reagerade på under kvällen:

  1. Alla olika personalkategorier jag fick träffa under kvällen. Först träffade jag så klart receptionisten. Efter en stunds väntan fick jag träffa en sköterska som bedömde att jag behövde röntgas. Därför fick jag sätta mig och vänta på att få träffa en läkare som konstaterade att jag behövde röntgas. Därefter väntan på att få komma till röntgen, vänta in röntgensvaret för att sedan på nytt vänta på att få träffa läkaren som kunde konstatera att fotleden bara var stukad.
  2. Många av de andra som satt i väntrummet och framförallt några av de som kom in straxt före 22.00 föreföll ha lika lite på en akutmottagning att göra som jag tyckte att jag själv hade. För mig är en akut för svårare akuta tillstånd. En av killarna som kom in senare på kvällen kom in för att hans läkarintyg skulle gå ut. Det är inte en sån sak som akutpersonalen ska behöva lägga tid på och efter en smärre scen lommade han därifrån.

För mig visade det att det finns en hel del att göra som gynnar både patienter och personal. Det kan vara så att de redan har gjort förändringar i organisationen men våra sjuksköterskor måste vi helt enkelt använda bättre. De har en viktig kompetens och framförallt specialistsjuksköterskorna har en viktig funktion för att bidra till en bättre, effektivare och smidigare vård. Här kanske en sådan hade kunnat skicka mig till röntgen och stått för avslutningssamtalet så hade någon med mycket större behov än jag kunnat få hjälp av läkaren istället.

Det visade också på att akuten inte bara fungerar som en akut utan att många patienter bättre kunnat bli hjälpta på andra ställen i vården vilket hade kunnat minska väntetiderna för patienterna och avlastat personalen som verkligen behöver det.

Den erfarenheten gör att jag är väldigt glad över beslutet som vi nyligen fattat om att under de närmaste åren införa närakuter med gemensamma öppettider, gemensam kompetens och en högre kompetensnivå än de närakuter som finns i dag. De kommer att bli lite av vårdnivån mellan vårdcentralen och akuten.

narakut

Primärvården, alltså vårdcentralerna, måste så klart bli mer tillgängliga. Det ska vara lätt att få tid, det ska vara lätt att få den tid man behöver och kunna få hjälp med det mesta. Det innebär inte att lätt att få tid alltid är till en läkare. Precis som inom akutsjukvården kan rätt kompetens vara en annan yrkeskategori såsom sjuksköterskorna som bland annat står för en stor del av arbetet vid de äldre och astma/KOL-mottagningar vi infört. Eller hos psykologen när man befinner sig i kris vilket var anledningen till att vi tog bort kravet på att man då först skulle behöva träffa läkare. Eftersom människor blir sjuka efter kontorstid kommer vi genom beslutet i veckan om närakutsstrukturen fortsätta ha husläkarjourer som kan möta människor som blir dåliga även om det inte är akut fram till kl. 22.00. Det kan till exempel handla om öroninflammationer eller urinvägsinfektioner.  Alltså, det du normalt kan få hjälp för på dagtid kommer du också kunna få hjälp med på kvällstid.

Vid sidan av dem kommer patienter i alla  åldrar också kunna få stöd vid lite mer akuta tillstånd vid 12 närakuter i länet. De första fyra kör igång under 2017 och i Huddinge innebär det att lättakuten görs om till en närakut. De kommer alla ha tillgång till exempel röntgen och labb så att de inte bara kan ta emot utan också många gånger färdigbehandla patienter. Också de kommer ha öppet till 22.00. Ytterligare åtta närakuter kommer öppna under 2018 och 2019. Bara sex av dem har vi fram till nu beslutat om var de ska ligga. Det beror på att vi vill se en utvärdering av hur de fungerar och också kunna styra de sista mot där vi ser att det finns behov av en mer lättillgänglig närakut.

Akuten ska vara en akutverksamhet som kan fokusera på att se till att våra riktigt akut sjuka som behöver en mer avancerad vård också kan få den bästa vården snabbt. Vi vill inte se svårt sjuka äldre som tvingas vänta i timmar på akuterna för att få hjälp. De måste få komma in snabbare och få hjälp av personal som inte sprungit benen av sig. Det kräver att vi ändrar om lite i vården så att vi som har turen att bli mindre akut sjuka kan få vård på en mindre akut nivå.

Jag gillar vårt beslut om närakuter just utifrån att det bidrar till att alla får det bättre, både patienter och medarbetare. Och framförallt göra att de många och långa väntetiderna på akutmottagningarna kan minska på sikt.

9.000.000.000.000 kronor upp i rök

SVT-nyheterna berättar idag om en ny rapport från WHO och the National Cancer Institute i USA 9.000.000.000.000 kronor, det är en sabla massa pengar det som går upp i rök varje år. Pengarna må vara en sak men det är alla dödsfall – mer än halva Sveriges befolkning varje år globalt sett – och allt lidande som cigaretterna orsakar som stör mig mest, inte minst utifrån att det slår mot de som redan från början har de sämsta förutsättningarna.

Människor med låg utbildning, funktionsnedsättning, psykisk sjukdom eller beroendesjukdom röker långt mer än andra. De dör också långt tidigare än andra till följd av sjukdomar som hade kunnat undvikas genom andra levnadsvanor. Jag tycker det är alldeles förbaskat orättvist inte minst eftersom de i minst lika hög utsträckning so
m andra vill sluta. Jag vill att de ska få bättre förutsättningar och bättre stöd för att kunna lägga bort cigaretterna och för att kunna hålla sig rökfria.

Framåt våren kommer hälso- och sjukvårdsförvaltningen presentera ett uppdrag de fått om att plocka fram en strategi för att halvera rökningen i Stockholms län. Idag röker ungefär var tionde vuxen person och om vi kunde minska den andelen till hälften skulle vi minska både lidande och använda pengarna som rökningen kostar sjukvården på ett bättre sätt. Det skulle också göra att fler människor får större möjligheter att styra sina egna liv och sin egen ekonomi för rökningen begränsar definitivt de möjligheterna.

 

Nu är den här: flyttdagen med stort F!

Äntligen!, skulle jag vilja säga. NKS, eller Nya Karolinska i Solna har debatterats och diskuterats sedan långt innan jag kom in i landstinget och beslutet om bygget togs på ett av de sista sammanträdena innan jag blev invald. Sedan dess har vi framförallt fattat ett stort antal beslut om att fylla sjukhuset med inte bara den bästa utrustning som står att finna utan också att göra det i avtal som rymmer möjligheter att utveckla tekniken ytterligare. Som de flesta andra har jag varit på byggarbetsplatsen och förundrats över hur avancerat och genomtänkt bygget är. Men fram till nu har NKS varit lite av ett abstrakt begrepp för de absolut svårast sjukaste patienterna.

Nu är det inte det längre. Idag har de första 20 patienterna och personal från hjärt-, lung- och thoraxverksamheterna på plats i de nya lokalerna och flytten har gått bra och allt har flutit på som planerat. Nästa söndag är det dags för nästa flyttomgång. Då kommer delar av Astrid Lindgrens barnsjukhus och barnakutmottagningen flytta in.

Övriga verksamheter kommer finnas på plats först 2018 då hela det nya sjukhuset är färdigbyggt. Då kommer också psykiatrin ha sin givna plats på NKS. För mig har den delen varit viktig för vi måste kunna möta människors behov på ett bra sätt oavsett om de lider av fysisk eller psykisk sjukdom. Självklart påverkas de personer som drabbas av de svåra tillstånd som kommer behandlas vid NKS också psykiskt av sitt fysiska tillstånd. På samma sätt kan personer med svår psykisk sjukdom mycket väl drabbas av fysisk ohälsa och då måste vården kunna möta hela människan snarare än bara det mest uppenbara tillståndet. För mig är det organiseringen i vårdteman som diskuterats sista veckan handlar om: att kunna möta patienterna som hela individer istället som spridda diagnoser som ska placeras in i vårdorganisationen med olika kliniker och avdelningar. Jag hoppas och tror att det kommer bli en framgångsfaktor för helt klart, vi har inte varit tillräckligt bra att möta patienternas behov med den organisation av vården som vi traditionellt sett arbetat utifrån.

Jag länkar till Karolinskas sida där du kan läsa mer och gå på en rundvandring i sjukhuset och också den senaste nyheten från flytten.

 

Färre rökare ger bättre hälsa

Förra året dog 260 personer i trafiken. Ungefär 12 000 personer dog samma år till följd av rökning och ungefär 100 000 fick olika sjukdomar som beror på deras rökning.  De dödsfallen orsakade lika mycket sorg och lidande för de anhöriga och de var om möjligt än mer onödiga. För mig innebär det att vi behöver lyfta rökningen högre upp på dagordningen och formulera en målbild för vårt arbete på samma sätt som många andra landsting redan gjort.

I samband med gårdagens utbildning för tobaksavvänjare fick jag möjlighet att bland annat berätta om vad vi för i Stockholm och den strategi och handlingsplan vi tagit initiativ till för att halvera andelen rökare till 5 procent fram till 2025. Målet är fullt realistiskt eftersom 50-75 procent av alla rökare vill sluta och skulle göra underverk för folkhälsan.

img_0895Det som stör mig mest med rökningen och de tragedier som den medför är att den slår så förbaskat orättvist. Vi som mår bra, bor bra, har bra utbildning, hyfsad ekonomi och bra jobb har slutat eller tar en cigarett någon gång ibland. De som har det mindre bra; är sjuka eller har funktionsnedsättningar, har dålig ekonomi, låg utbildning och svårt att få livet att gå ihop röker i mycket högre utsträckning. Hit hör bland annat personer med allvarlig psykisk sjukdom och beroendesjukdomar där nästan varannan person fortfarande röker varje dag jämfört med ungefär 10 procent av befolkningen i stort. För mig innebär det att vi måste bli mycket, mycket bättre på att erbjuda riktigt bra och riktigt individanpassat stöd till människor utifrån deras egna behov och att fråga för valet om man vill sluta måste alltid ligga hos individen själv.

Citatet är från David Goerlitz, en representant för den amerikanska tobaksindustrin, som sa så här i samband med ett utskottsförhör.