Kan vi sluta beskriva galningar som psyksjuka?

Vid sidan av tragedin lämnar artikeln i DN om mannen som sköt elva män och kvinnor i Louisiana en unken eftersmak. Det börjar helt enkelt stå mig upp i halsen att människor som begår vansinnesdåd slentrianmässigt beskrivs som psyksjuka i alla sammanhang. I artikeln beskrivs en tämligen osympatisk och våldsam man man som vid upprepade tillfällen slagit sin fru som både är vit maktanhängare och Tea Partyanhängare. Det är knappast hans psykiska sjukdom som får varningsflaggorna att fladdra vilt som jag ser det.  Uppenbarligen har DN en annan uppfattning.

Beskriver vi galningar som psyksjuka kommer vi tveklöst betrakta psykiskt sjuka som galningar. Det är definitivt en av de saker som bidrar till att allt för många människor som lider av långvarig psykisk ohälsa inte törs berätta för vänner, bekanta och arbetsgivare om sitt tillstånd vilket bidrar till utanförskap och ett sämre stöd än vad som annars skulle vara möjligt.

Under ett seminarium som Svenska psykiatriska föreningen höll i Almedalen nämndes att 2-3 procent av de människor som lider av allvarlig psykisk sjukdom har en våldsproblematik. En tidigare studie från Karolinska institutet pekar mot att människor med bipolär sjukdom, den sjukdom mannen enligt artikeln medicinerar mot, marginellt mer benägna att ta till våld jämfört med människor som inte är psykiskt sjuka under förutsättning att de inte samtidigt hade ett missbruk. Motsvarande undersökningar finns för flera andra sjukdomar.

Det vi kan och bör göra från vårdens sida är att bli bättre på att uppmärksamma missbruk och att erbjuda behandling och stöd för missbruket parallellt med behandlingen för den psykiska ohälsan. Det är ett område som är högt prioriteterat i årets budget och bland annat utreds fler integrerade mottagningar. Jag vill också se att vi blir bättre på att koppla samman den psykiatriska vården med den somatiska på alla nivåer. Separata stickspår inom vården gagnar inte patienterna utan bidrar snarare till att människor med psykisk ohälsa får en sämre vård än människor som lider av annan sjukdom. Det tror jag också skulle kunna bidra till att fördomar bryts.  Jag skulle också önska att också DN tog sig en funderare kring i vilken utsträckning man vill bidrar med nyheter eller fördomar för när man beskriver galningar som psyksjuka väljer man oavsett intention det senare alternativet.

Annonser

För många liv och för mycket lidande helt i onödan

Jag började röka tidigt och har som så många andra rökare slutat otaliga gånger och börjat nästan lika många gånger. Jag har huttrat i snöglopp för att få en puff, jag har lagt galna summor på att köpa cigaretter också när jag haft för lite pengar för att ha råd med ens det nödvändiga och jag har skämts för rökning är trots allt något vi alla vet är korkat, farligt och förknippat med en hel del skam för alla som vill men har svårt att sluta. Jag är långt ifrån ensam, 11 % av svenska män och kvinnor röker varje dag och tre fjärdedelar av dem vill sluta.

Anna Starbrink och jag skriver idag i Svenska Dagbladet om att vi vill att Stockholm ska ta ledartröjan i folkhälsoarbetet genom att göra Stockholm till Sveriges största rökfria landsting. Rökning är en av de största undvikbara hälsofarorna vi har idag och ju mer kunskap vi får desto farligare vet vi att det är.  I Sverige dör 12 000 människor varje år och närmare 100 000 insjuknar på grund av rökning. Kan du tänka dig någon annan hälsofara där vi bara står vid sidan och ser på när människors liv och hälsa går upp i rök? Det kan inte jag.

I Sverige dog förra året 275 personer i trafiken och fler än 1500 människor såg inte någon annan utväg än att ta sitt liv. Vart och ett av dessa avslutade liv är en tragedi som vi ska satsa både tid, resurser och energi på att förebygga så långt det är möjligt.  Samtidigt, bara i Stockholm uppskattas 3000 personer dö varje år till följd av rökning. Den slutsats jag drar är att vi inte längre bara kan stå bredvid och se på när otaliga människor gör sig själva sjuka och dör på grund av rökning. Också här är så väl dödsfallen, som lidandet olika sjukdomar medför, i hög grad undvikbara. Vi måste sluta se rökning som en rättighet som ska skyddas oavsett priset på lidandet. Priset är för högt både i slantar och i livsöden.

Alla rökare vet att det är korkat att röka men gör det ändå. Det handlar om beroende, intelligens. Ett beroende som inte sällan slår hårdast mot de som redan har det tufft, de som har sämre fäste på arbetsmarknaden, som har lägre utbildningsnivå, som är psykiskt sjuka, där omständigheterna runt omkring bidrar till att det blir än svårare att sluta. Ett beroende som inte sällan är så starkt att man väljer cigaretterna framför mat när ekonomin är begränsad eller annat som skulle göra tillvaron lättare.  Information är inte tillräckligt när alla redan vet att det är dumt att röka.

Vi måste göra mer. Vi vill därför att Stockholm ska bli Sveriges största rökfria landsting med målsättningen att få ner andelen dagligrökare till mindre än fem procent fram till 2025. Vi tror inte på förbud men vill däremot se fler rökfria och cigarettfria miljöer, både för de som mår dåligt av andras tobaksrök och för att göra det lättare för de som röker att hoppa över en cigarett. Vi vill bli bättre på att fånga upp och hjälpa de tre av fyra rökare som vill sluta eftersom det tar oss längre i folkhälsoarbetet än några andra åtgärder kan göra. Lyckas vi också få fler ungdomar att välja bort rökning så har vi förhindrat en helsikes massa lidande också där.

Det här är exempel på saker vi kan och bör göra för att bidra till att onödiga skattepengar ska gå upp i rök, för en bättre folkhälsa och för minskat lidande både bland rökare och tidigare rökare samt deras anhöriga.  Vår förhoppning är att också riksdag och regering hakar på oss och de andra landsting och länder som gått före, satt ett slutdatum och tagit fram en plan för hur målet om ett rökfritt Sverige till 2025 ska kunna uppnås.

The Economist har skrivit läsvärt på samma tema här och här. Läs gärna på Tobaksfaktas hemsida med där det finns en massa fakta att hämta.

 

Fysisk aktivitet på recept för rörelseglädje och hälsa

I dag gjorde jag mitt premiärframträdande som ordförande för beredningen för Folkhälsa och psykiatri i samband med en superintressant och viktig konferens om Fysisk aktivitet för barn och unga.

Det här är ungefär vad jag sa:
Vi vet idag att fysisk aktivitet är en av de viktigaste åtgärderna som finns både när det gäller att förebygga och behandla sjukdom. Vi vet också att fysisk aktivitet har en bevisad effekt vid en mängd olika tillstånd, allt ifrån stress, depression och ångest till livsstilssjukdomar såsom diabetes typ två, övervikt och fetma till hjärt och kärlsjukdomar. Effekterna får vi oavsett ålder eller träningsvana och på samma sätt som det aldrig är för sent att börja med fysiskt aktivitet så är det heller aldrig för tidigt. Däremot rekommenderas inte fysisk aktivitet på recept till barn som inte börjat skolan.

Socialstyrelsens nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder håller nu på att införas inom vården och fysisk aktivitet på recept är också ett prioriterat område i de nationella riktlinjerna. Användandet av fysisk aktivitet på recept, har också ökat kraftigt inom vården i Stockholms län, nästan fyrdubblats faktiskt sedan 2008. Det tycker jag är oerhört glädjande! Landstinget har också en en stor expertkunskap för att också stödja andra aktörer till exempel skolhälsovården i länet för att arbeta hälsofrämjande.

Fysisk aktivitet på recept – ofta förkortat FaR – kan ordineras både i förebyggande och i behandlande syfte och inom sjukvården förskrivs fysisk aktivitet på recept både som komplement till och som ersättning för läkemedelsbehandling. FaR är en del av det totala arbetet med livsstilsförändringar och syftar ytterst till att permanent öka individens fysiska aktivitet.

FaR består ofta av en skriftlig ordination, motiverande samtal och planerad uppföljning och precis som vid all annan vård och behandling är det viktigt att ordinationen är individuellt anpassad och att aktiviteten utformas utifrån individens önskemål, behov och förmåga. Det finns en mängd olika aktiviteter att välja på både enskilt och i grupp till exempel naturpromenader och scouter, ridning, simning, yoga, friskis och svettis, korpaktiviteter, rugby och många, många fler.

I en undersökning som landstinget presenterade i mars 2014 framkom att nästan hälften av kommunerna i Stockholms län arbetar med fysisk aktivitet inom elevhälsan. Undersökningen visade att det fortfarande är relativt få skolsköterskor och skolläkare som skrivit ut recept på fysiskt aktivitet, bara tio procent, men glädjande nog svarade 65 % av de som arbetar inom elevhälsan att de var intresserade att arbeta med fysisk aktivitet på recept och intresset för utbildning inom området var nästan lika stort.

image

Det finns många bra exempel från olika delar av landet på hur man kan arbeta med fysisk aktivitet inom elevhälsan. De elever som fått en förskrivning på fysisk aktivitet är vanligen elever med hälsoproblem eller med olika diagnoser men också elever som inte är tillräckligt fysiskt aktiva och rörde sig minst en timme per dag.
Anledningar till receptet var trötthet, dålig sömn, spänningshuvudvärk, värk från t.ex. rygg och knän, övervikt, elever som besvärades av psykisk ohälsa eller var ängsliga, oroliga eller hade dåligt självförtroende.

Skolsköterskorna upplevde att tre månader är en lagom tid att komma igång med fysisk aktivitet. Man pekade också på vikten av samarbete med idrottslärare och övrig personal på skolan. Föga förvånande upplevde många att det vara en särskild utmaning att nå det elever som verkligen behöver ägna sig åt fysisk aktivitet. Här finns det mycket att göra!

Så här efter konferensen där bland andra Jenny Sydhoff pratade om arbetet med övervikt och fetma, Cecilia Lindholm och Ann Hafström från CeFam (på bilden) pratade om utvecklingen inom fysisk aktivitet på recept och Örjan Eklblom vid Åstrandslaboratoriet vid GIH pratade om forskningsläget när det gäller fysisk aktivitet bland barn och unga så är jag än mer övertygad om att det här med att stimulera till fysisk aktivitet är en av de absolut viktigaste saker saker vi kan göra för att skapa förutsättnignar för en friskare befolkning. Och självklart, barnen får vi inte glömma bort för de goda vanor som vi etablerar som barn har goda förutsättningar att ligga kvar också när vi blir äldre.

Stöd till mer hälsosamma val vid fetma och övervikt

Vi har nu tagit oss igenom en av årets största frossarhelger och att då skriva om övervikt och fetma kanske kan ses som en smula ironiskt. Samtidigt är det inte enstaka frossarhelger som orsakat den kraftiga utvecklingen mot allt fler överviktiga och feta som vi sett under de senaste decennierna utan våra val i vardagen. Som jag ser det är arbetet mot övervikt och hälsa en av de största och viktigaste förebyggande åtgärderna vi har att jobba med utifrån att det både bidrar till att minska människors livskvalitet och bidrar till livsstilssjukdomar och också leder till höga kostnader för sjukvården.  Vi kan alla göra klokare val men många av oss behöver en liten puff på vägen och för andra behövs mer stöd än så och då tänker jag inte minst på människor som har svårt att få ordning på vikten till följd av ohälsa och funktionshinder. Oavsett behov, stödet ska finnas och erbjudas dem som vill och behöver hjälp att tappa kilon.

20141227_141901

DN skriver idag (bara i papperstidningen) om landstingets fortsatta och ökade satsning på att utveckla stödet och insatserna mot övervikt och fetma. Nästa år avsätter vi kring 25 miljoner för det fortsatta arbetet som är både förebyggande och behandlande. I tidningen och på Stockholmsbloggen där Anna Starbrink bland annat skriver, beskrivs ett projekt som bedrivs vid sju mödra- och barnavårdscentraler i Rinkeby, Kista/Husby och Skärholmen, där föräldrar med ett BMI över 25 erbjuds stöd av sjuksköterskor som pratar svenska, engelska, somaliska, arabiska och spanska i att göra mer hälsosamma val i vardagen. Att fokusera på barnfamiljer är smart eftersom vi vet att barn till överviktiga löper sex gånger så hög risk att själva bli överviktiga och vi kan nu se att andelen överviktiga fyraåringar inte längre ökar.

Det är oerhört bra men vi är inte i mål innan också vikten hos oss vuxna också börjar krypa ner mot normalvikt. Det ska därför bli oerhört givande att under kommande år få vara med och arbeta fram uppföljaren till Handlingsprogrammet mot övervikt och fetma 2010-2013.  Det extra tillskottet av resurser gör att vi får än bättre förutsättningar att nå resultat.

Läs mer: Uppföljning Handlingsprogram övervikt och fetma 2010-2013

Sjöstedt myser, jag ryser

Är det viktigare för dig att det inte går bra för andra än att andra har det bra? I så fall är du vinnaren på den överenskommelse som S, V och MP gjorde igår. Grattis! För mig som tycker att det är roligt när andra har framgång, som ser entreprenörer som inspirationskällor på de områden där de har framgång och som bryr mig mer om vad jag får ut av de pengar som jag lägger in än hur överskottet används sedan en god kvalitet uppnåtts känns, uppgörelsen som rena mörkret. Rent krasst, när Sjöstedt myser förnöjt så ryser jag eftersom jag ser människors möjligheter att själva avgöra vad som passar dem begränsas.

Nej, det gör mig inte ett dugg om någon som lagt in sin själ och sina besparingar i en verksamhet går med vinst eftersom framgångsrika verksamheter i normalfallet har nöjda kunder. Inom välfärden har det visserligen förekommit ett fåtal fall där kunderna, brukarna, patienterna eller vad än vi kallar dem inte varit nöjda men då ligger problematiken inte i att någon gjort för stor vinst. Problemet ligger då snarare i att vi som politiker varit för dåliga på att skriva tillräckligt bra avtal och att följa upp att tillräcklig kvalitet har kunnat erbjudas och det är en bakläxa vi har att göra inom såväl den privata som offentligt drivna verksamheterna.

Både i egenskap av patient och som handläggare kontakt med ett stort antal patienter är valfriheten helig för mig. Det beror på att jag vet att förutsättningarna att må så bra som möjligt så snabbt som möjligt ökar om jag träffar en vårdgivare som känns rätt för mig. Eftersom vi är olika är möjligheten att kunna välja och välja bort därför nödvändig. Som människa utgår jag från att det stora flertalet andra människor fungerar precis som jag, oavsett om de är företagare eller inte; de har goda ambitioner och drivs av mer än möjligheten att göra pengar. Som politiker inser jag att jag inte gör saker och ting bättre genom att vara inne och pilla i detaljer som andra är mer lämpade att ta ställning till i sin vardag.

Personligen tycker jag att den uppgörelse man kommit fram till är nästan häpnadsväckande torr och idélös. Efter alla höga brösttoner från tidigare opposition hade jag hoppats att de hade fler visionära äss att rycka fram ur rockärmen än begränsningar av valfriheten eller åtminstone någon liten blygsam tanke kring hur man tänker sig att vården ska bli bättre. Trist nog grusades alla de förhoppningarna i och med gårdagens uppgörelse och rent krasst, det är inte riskkapitalisterna som förlorar på uppgörelsen utan det är vanliga patienter, sådana som du och jag, som står som förlorarna.