322 söner, mammor, vänner och farmödrar tog sitt liv

Vad är en tragedi? För mig är det när något katastrofalt och undvikbart inträffar. Ett självmord är undvikbart i de allra flesta fall. Med rätt stöd, med människor som ser, reagerar och vågar prata om psykisk ohälsa. Jag har haft tur. Ingen i min absoluta närhet har tagit sitt liv. Däremot behöver jag inte spana långt utanför den närmaste kretsen för att hitta tragedierna; en släkting jag aldrig fått möjlighet att träffa, ett par bekanta, pappan till en väninna. Vänner, bekanta och klienter har också pratat om att ta sina liv och en del av dem har också haft en klar och tydlig plan för när och hur. Varje gång har jag känt mig hjälplös och som ett darrande asplöv efteråt: sa jag rätt saker?, lyckades jag hjälpa? Herregud, kunde jag gjort mer och tänk om….?

på spåret

I Stockholm gjordes år 2014 1778 självmordförsök och 322 människor i alla åldrar avslutade sina liv i förtid och lämnade barn, föräldrar, syskon och vänner med sår som aldrig kan läka och med frågan: hade jag kunna gjort mer. Jämfört med 2013 var det färre människor som inte såg någon annan utväg men vi kan inte prata om någon positiv trend eftersom antalet varierar mellan åren och det fortfarande är alldeles för många människor vi pratar om; någons barn, syster, pappa, vän eller farmor.

År 1993 bildades Nationellt och Stockholms läns landstings centrum för suicidforskning och prevention för psykisk ohälsa, NASP, som ett nationellt kunskapscentrum inriktat på självmordspreventiva åtgärder. Deras huvuduppgifter är forskning, omvärldsbevakning, information, undervisning och fungerar också som expertfunktion.  Idag föreslår Danuta Wasserman vid NASP, Ullakarin Nyberg , överläkare och sucidiolog, och Alfred Skogman vid Suicide Zero i SvD att ett självmordsförebyggande kriscenter ska byggas upp. Tanken är bra. Vi behöver definitivt bli mer effektiva och bättre på att se, agera i tid och följa upp när tragedier nästan hänt eller fullbordats. Samtidigt ligger en del av de uppgifter som de föreslår ska ligga på kriscentret redan på NASP vilket gör att jag har vissa svårigheter att se vilken funktion ett ytterligare center skulle fylla. Däremot står det helt klart att staten måste bidra med större resurser på området så att vi når ut bättre i hela landet. Att kommuner och landsting måste se till att fixa en lokal handlingsplan. Att vi tänker självmordsförebyggande i samband med detaljplaneringar. Att vi måste bli bättre på att följa upp vad som hänt och vad vi kunnat göra istället när någon tagit sitt liv. Att olika utbildningsinsatser når ut i hela landet så att alla vet var de kan vända sig och vad de kan göra när det finns risk för självmordsförsök eller självmord och inte som jag sitter och funderar på om de gjort rätt efter det där samtalet som lämnat en som en blöt trasa.

Vården har också ett stort ansvar när det gäller att fånga upp de som gjort försök, de som riskerar göra försök och att anhöriga får det stöd de behöver. Det är ett prioriterat område men jag kan och ska göra mer. Jag hoppas regeringen tar sitt ansvar med för resurserna behövs för en bra spridning och självmordsprevention borde vara minst lika prioriterat som nollvisionen i trafiken som får mångdubbelt så omfattande resurser.

Annonser