Kabul eller gömd. Vad är valet?

Idag har varit en annorlunda dag. Vår riksdagsledamot, Christina Örnebjär, hade sett till att jag och många andra fick möjlighet att i riksdagshuset få se föreställningen:  Vi har vandrat långt… Vi har vågat allt.

img_6733
Fredrik Lundh Sammeli (S) och Christina Örnebjär (L) båda ur riksdagens tvärpolitiska barnnätverk

 

Föreställningen som gestaltas av nyanlända, familjehemsplacerade och studerande ungdomar handlar om det som de gått igenom och går igenom, om vikten av att lita på andra och att vi inte kan ta något för givet.

img_6735

Det är starka killar och tjejer som är med i pjäsen men också om man är stark så är man så klart svag och brakar ihop ibland. Flera ögon än mina, både på scen och i publiken fuktades, och för en av killarna var det riktigt tufft.

img_6741

Därför har jag idag också också försökt att trösta en kille som i förra veckan fick sitt tredje avslag om asyl. Det betyder att han inte har fler möjligheter att få en ansökan prövad, three-strikes-and you’re out liksom för prövningstillstånd till högsta domstolen är inte mycket att hoppas på. Eller kanske var det så att han tröstade mig. Så kan det också ha varit, jag vet inte. De alternativ han har att välja på är att antingen avvisas till Kabul, en stad där det så sent som i morse smällde en bomb som dödade mer än 80 och skadade över 300 och i ett land som vi av utrikesdepartementet avråds från att besöka eftersom det inte är säkert. Till en stad där han aldrig varit eftersom han kommer från en helt annan del av Afghanistan som han inte varit i på flera år och han inte vet om han har någon anhörig kvar där.

img_6739

I Sverige har han varit sedan hösten 2015 och han har under den här tiden hunnit fylla 18 år, läst in hela grundskolan, lärt sig svenska och börjat jobba efter att fått vänta många månader på det beslut om arbetstillstånd han behövde. Hade arbetstillståndet kommit tidigare hade han jobbat så länge att han kunnat söka förlängt uppehållstillstånd och med tiden fått uppehållstillstånd. Han berättar att Migrationsverket ser farorna för honom att återvända men att han ändå inte får asyl. Han förstår inte reglerna och beslutet.

Det gör inte jag heller. Inte alls. Och självklart, jag kan inte hela den här killens historia och jag förstår att det måste finnas regler. Men. Jag är starkt kritisk till regler och tillämpning av regler som inte är begripliga. Och jag är starkt kritisk till regler som inte är möjliga att vare sig förklara eller försvara.  Idag kunde jag verkligen varken förklara eller försvara. Jag kunde inte heller erbjuda någon tröst.

 

Dagens hjältar: killarna och tjejerna i föreställningen: Vi har vandrat långt… Vi har vågat allt. De bjöd inte bara på en ovanligt stark föreställning utan också på sina liv, känslor, drömmar och rädslor. Tack!

 

 

Annonser

Bakläxan ger oss möjlighet att bli bättre

Precis på samma sätt som jag tror att tidiga betyg i skolan är bra så är jag övertygad om att anmälningar till Patientnämnden, till IVO och olika typer av granskningar som vi själva beställer är viktiga hjälpmedel för oss om vi vill bli bättre. Och precis som ett dåligt betyg känns surt så känns resultaten av olika granskningar ibland väldigt obra. Och det är precis därför det är så viktigt att vi gör dem tidigt och ofta. Det handlar inte om att visa på fel utan på att visa på förbättringspotential.

Den granskning vi nu gjort skiljer sig från tidigare på flera sätt. Våra tidigare granskningar har gjorts när det stormat kring en mottagning under en period och de förbättringsåtgärder som gjorts inte gett resultat. Nu har vi istället valt att se över alla verksamheter, både våra privata och den landstingsdrivna. Vi har också ställt samma frågor, tittat på samma period och jämfört ungefär lika många patientjournaler och behandlingsserier. Det känns bra för det är något jag velat se länge för granskar vi bara en vårdgivare ser vi bara vad just den vårdgivaren kan göra bättre. Granskar vi alla ser vi också vad vi från landstingets sida behöver förändra för att det ska bli lättare för vårdgivarna att göra rätt. Sedan jublar jag inte direkt över resultaten.

När resultaten av kvalitetsgranskningarna av vuxenpsykiatrin nu kommit tillbaka för SLSO och Prima så får vi alla bakläxa, både vårdgivarna och vi själva. Det är framförallt tre saker jag reagerar på:

  • Båda vårdgivarna har enligt granskningen stora brister i journalföringen. För SLSOs del saknas journalföring vid 10%  av de ungefär 900 granskade vårdkontakterna och de kunde också vara bättre och tydligare. För Primas del handlar det om 3%.
  • Båda vårdgivarna behöver bli bättre på att upprätta vårdplaner tillsammans med sina patienter. Vårdplan saknas vid ungefär hälften av behandlingsserierna för båda vårdgivarna och Helseplan som gjort granskningen påtalar också att SLSOs vårdplaner inte alltid är förankrade med patienten.

Det här är de anmärkningar som jag ser som mest problematiska eftersom det påverkar vårdens kvalitet och också kan påverka patientsäkerheten. För mig är det självklart att vårdplaner ska upprättas och att patienten ska vara med på den. Den delaktigheten och inflytandet har de rätt till enligt lag. Men det handlar också om att använda vården klokt: hur håller man samman vården på ett bra sätt om man inte följer upp att det man gör leder rätt?

  • De brister man funnit i registreringarna av vad man gör är också allvarliga eftersom de handlar mer om vår ekonomi och möjligheterna att följa upp vården. Vid granskningen konstaterar man att båda vårdgivarna fått för mycket pengar utbetalt (SLSO 16% och Prima 13% av prestationsersättningen) och båda måste göra rättelser. På den här punkten anser jag att inte bara vårdgivarna utan också vi, alltså landstinget och hälso- och sjukvårdsnämnden, har ett ansvar. Det står helt klart att det är samma typ av felregistreringar som SLSO och Prima gör. För mig betyder det att det system vi har är för krångligt och att det är för lätt att göra fel. Våra vårdgivare ska naturligtvis kunna lägga sin tid och energi på patienterna och inte på att registrera rätt. En översyn av rapporteringskrav/rutiner och ersättningssystem är redan påbörjat och jag ser fram mot att det kommer på plats även om det är en bit kvar eftersom vi alla: vårdgivare, landstinget och patienterna kommer att vinna på det.

Jag vill också lyfta det som faktiskt är positivt: båda vårdgivarna behandlar rätt patienter på rätt sätt, alltså utifrån de nationella och regionala riktlinjer som finns (även om Prima här ligger något sämre till). Det var i och för sig något jag förväntat mig men det är ändå glädjande.

Om några veckor kommer vi få ta del av de granskningar som gjorts av Capio och Praktikertjänst och under hösten kommer också BUP att granskas. Jag ser fram mot dem för dem för patienter som mår psykiskt dåligt har rätt till en riktigt bra vård och vi kan bara säkra det om vi kontinuerligt granskas på olika sätt och använder resultaten på ett bra sätt. Då kan både vi och vårdgivarna bli bättre och utvecklas och framförallt bidrar det till att säkra att patienterna får den vård som de behöver, mår bra av och vill ha.

här skriver DN om granskningen.

Rapporterna kan du ta del av här:

Slutrapport granskning psykiatri_SLSO

Slutrapport granskning psykiatri_PRIMA

 

Rätt kompetens är rätt kompetens oavsett titel

För ett tag sedan var jag ute på Södra Stockholms psykiatri och i samband med det skrev jag ett blogginlägg som gjorde att flera som arbetade där kände att jag ifrågasatte deras existensberättigande och värde. Därför bjöd Kommunal ut mig till ett möte i veckan. Jag uppskattade verkligen att de valde vägen att kontakta mig istället för att muttra för det är det inte alltid man gör. Att de satte av en kväll där vi kunde prata både om min bild och deras verklighet var en bonus för det var naturligtvis inte meningen att såra någon och jag tror att vi under kvällen rätade ut en hel del frågetecken. Min uppfattning är att den kompetens som finns inom vården ska användas på bästa sätt, oavsett om vi pratar om psykiatriker, specialistsjuksköterskor, psykologer eller mentalskötare. Samtidigt tror jag att det är nödvändigt att vi får in fler personer med legitimationsyrken inom psykiatrin, framförallt psykiatriker och specialistsjuksköterskor. För mig handlar det om att vi måste höja statusen på psykiatrin till samma nivå som olika andra somatiska specialiteter för det har våra patienter rätt att kräva av oss. Det är något som också mentalskötarna gynnas av på sikt. Och självklart måste det finnas möjligheter för all personal att kompetensutvecklas och bli ännu bättre på sina jobb.

Jag vet att omorganiseringen av södra varit tuff för många mentalskötare. Trots det tror jag att den var nödvändig och att det successivt blir bättre. Många har beskrivit att de inte fått fortsätta med de arbetsuppgifter de trivts med och känner att de har kompetens för. Jag förstår den frustrationen eftersom jag själv tidigare flyttats kors och tvärs mellan uppgifter och lokaler över länet utifrån de behov min tidigare arbetsgivare såg. Jag tror ändå att beslutet som fattades för flera år sedan leder till en bättre vård som i högre grad anpassar sig till patienternas behov. Däremot har vi en del att lära av vad som gick bra och vad som gick mindre bra.

De mentalskötare jag träffade hade alla jobbat lång tid inom psykiatrin och under den tiden gått igenom olika utbildningar och skaffat sig en bred erfarenhet. De är naturligtvis viktiga och den kompetens de har ska naturligtvis användas på bästa sätt för vi behöver all kompetens vi har för våra patienters skull. För mig är grunden att rätt person för uppgiften ska göra rätt saker och att vi ska följa de vårdprocesser och riktlinjer vi har att förhålla oss till då de säkrar att vården håller en så hög kvalitet som möjligt. Varken riktlinjer eller processer specar i någon högre utsträckning vilken yrkestitel som ska till för att utföra olika aktiviteter utan det är man har rätt kvalifikationer som är det som är relevant.  Och vem som har rätt kvalifikationer för en uppgift är chefens uppgift att avgöra. Från liberalernas och alliansens sida pratar vi en hel del om uppgiftsväxling, task shifting och liknande begrepp just för att tydliggöra att vi måste bli bättre på att använda hälso- och sjukvårdspersonalens kompetens på bästa sätt. Det handlar dels om att frigöra tid för läkare och specialistsjuksköterskor så att de kan fokusera på det bara de har kompetens att göra men också om att tillvarata allas resurser på bästa sätt.

Under kvällen hade vi också en diskussion om basutredningarnas vara eller icke-vara. Där vill jag vara glasklar: de patienter som söker vård antingen själva eller remiss från husläkare ska alla få möjlighet till en basutredning och bedömning. Det kan vara så att de inte behöver specialiserad vård inom psykiatrin men för att det ska vara möjligt att ta ställning till det och för att patienter och vårdgrannar ska förstå varför. Det ökar legitimiteten i bedömningen, ökar förståelsen, delaktigheten och ökar också förutsättningarna för att rätt personer får rätt vård. Vår uppgift måste vara att bedöma patienter – inte pappersremisser. Vi måste ta hand om människor som mår dåligt på ett mer respektfullt sätt och i det ligger att bollandet av patienter mellan olika aktörer måste upphöra.

Grattis WeMind! 

Igår firade WeMind, en av vara specialiserade mottagningar för svår ångest och depression 10-års jubileum. WeMind är en av de vårdgivare jag känt till i många år, från tiden då jag jobbade som handläggare och när Urban Pettersson Bargo frågade mig om jag kunde tänka mig att säga några ord under firandet sa jag självklart ja. 

Det har är ungefär vad jag sa : 

Det har nu gått en sex, sju år sedan jag stövlade in här första gången. Då som handläggare på Försäkringskassan, redo för ett avstämningsmöte med en man som jag hunnit träffa några gånger. Han hade varit mycket bestämd i att han skulle just till er och möjligen var jag lite skeptisk till hur bestämd han var – han hade trots allt möjligheter att få vård snabbare på annat håll. Så här efteråt kan jag säga hur attans glad jag är hans envishet för den lärde och påminde mig om så mycket. Både om vikten av att få göra egna val och om hur stora skillnaderna kan vara mellan vård och vård.  

Så många av de andra mottagningar jag varit och fortfarande kommer till har sterila väggar i traditionell gråvit färg, begränsat med tavlor, stolar eller soffor klädda i röd plast som nästan skriker ut: du är oviktig – vänd om och gå ut igen! Hos er kände jag mig välkommen, som en person snarare än en potentiell patient och bekväm. Det såg också mitt sällskap ut att göra där han satt i soffan framför boktapeten.

När vi väl kommit in i sammanträdesrummet fanns både läkare och psykolog med, inte heller det är en självklarhet överallt – vare sig då eller nu. Mitt sällskap var högst beslutsam om att inte ta medicin för även om han mått dåligt under lång tid så skrämde risken för biverkningar honom. Läkaren informerade honom om risker och möjligheter med medicineringen och sedan fick han själv avgöra vad som passade honom bäst. Det utmynnade i en plan om att komplettera samtalen med läkemedel om han inte blev bra på en viss tid. Psykologen som var med frågade honom en massa frågor kring hans liv och sedan fick han himla massa tips kring hur han kunde aktivera sig. Alla de tipsen utgick från hans situation hela vägen och man försökte sedan hitta vägar att anpassa sig till mannens liv och möjligheter.  

För mig var det lite av en revolution att komma till er för det var inte bara inredningen som skiljde sig från tidigare möten. Den respekt för individen och den delaktighet ni bjöd honom. Den hade jag aldrig ens varit i närheten av från vårdens sida trots att jag varit på ett otal möten. Han blev också bättre och han var oerhört nöjd med ert stöd. 

Ni ska veta att jag när jag läser på er hemsida att 93% av era patienter skulle rekommendera mottagningen till andra, att 90% beskriver att deras problem försvunnit eller blivit mindre och att 91% tycker bemötandet varit bra eller utmärkt, så jublar jag invärtes. Men jag är egentligen inte så värst förvånad. Det är resultat som ni åstadkommit, resultat som ni ska vara stolta över. 

Det är kanske inte så märkligt. Mycket av det jag möttes av hos er är det jag som liberal politiker vill med vården i Stockholm:

– En smidig och snabb tillgång till en vård och behandling som tar en tillbaka till en vardag som fungerar.  

 – Ett riktigt bra bemötande hela vägen, där man tillsammans med patienten skapar resplanen tillbaka till hälsan. 

 – en vision för hur vi hela tiden ska kunna utvecklas och bli bättre och där vi både kan känna stolthet över det vi åstadkommit och frustration över att vi inte kommit längre. 

Ni på WeMind har kommit väldigt långt och jag är övertygad om att ert arbete bidragit starkt till att vården i Stockholm har utvecklats mot att låta individen vara en viktig person i sin egen vårdplan, i sitt eget liv också när man är sjuk.  

Vi behöver komma ännu längre och vi behöver öka tillgängligheten till en god vård för alla. För mig är grunden självklar: vi måste börja behandla psykisk och somatisk sjukdom med samma allvar, respekt och krav på evidens. För att nå dit så måste vi hitta vägar för att mäta i vilken utsträckning det vi gör verkligen leder till att människor blir friska – eller åtminstone friskare. 

Väl där kommer vi också lättare kunna visa upp var var människor kan få den vård just de behöver. Då kan vi också rensa i de system som idag är så fyllda med olika uppgifter som ska registreras att det tar ohemult mycket av er tid i anspråk.  

Som så många andra politiker vill jag gärna intala mig själv att jag gör världen och vården bättre men handen på hjärtat, det jag egentligen kan göra och det jag kommer fortsätta göra är att jobba vidare för att ni ska få förutsättningar att fortsätta vara fantastiska och utvecklas vidare. För det är ni, och ert arbete som förändrar vården och världen för de människor som ni möter och det är jag innerligt tacksam för. Utan er skulle vården i Stockholm inte ha utvecklats på samma sätt. Ni gör skillnad på riktigt och det hoppas jag ni kommer fortsätta göra i tio år och minst tio år därtill. 

Vi måste lyfta goda förebilder och vi måste sprida goda exempel. WeMind har gjort ett stort arbete för att hitta vägar för att mäta resultatet av den vård som de erbjuder behöver och där är de en förebild. Inom inte allt för lång tid hoppas jag på att det ska vara en självklarhet inom all psykiatrisk vård som vi erbjuder i Stockholms län, från första linjen till den mest specialiserade psykiatrin inom en inte allt för avlägsen framtid. Det kommer gynna alla och allra mest alla de som är sjuka och mår dåligt.  

Idag är en dag väl värd att fira!

Från och med idag gäller en ny lagstiftning som gör att människor som injicerar narkotika lättare ska kunna få den hjälp de behöver för att slippa olika sjukdomar som man kan få av orena sprutor. Från och med idag behöver landstingen nämligen inte kommunernas godkännande för att kunna öppna en sprututbytesverksamhet. Det är jättebra tycker jag eftersom allt för många kommuner spjärnat emot vilket i praktiken inneburit att man blundat för en utsatt grupps utsatthet och möjligheter till hälsa. Samtidigt har åldersgränsen för att få hjälp med rena sprutor sänkts till 18 år istället för 20 år. Eftersom många börjar redan innan de fyllt 20 så är det beslutet i sig värt en extra fanfar.

Det vi väntar på nu är förbättrade möjligheter att minska risken för svåra skador eller dödsfall på grund av överdoser. Det kommer vara fullt möjligt om och när läkemedlet Naloxon i form av nässpray släpps på den svenska marknaden. För det krävs att regeringen får tummen ur. Man har visserligen efter påtryckningar sagt ja till en snabbutredning men när det är liv det handlar om borde det kunna gå snabbare än vad det gjort.

Själv kommer jag fortsätta jobba för att vi får möjligheter att bygga ut den sprututbytesverksamhet vi redan har så att fler människor från länet får möjlighet till medicinsk hjälp och stöd att komma vidare till annan vård eller kontakt med socialtjänst för att kunna komma vidare till ett liv som är mindre utsatt oavsett om man fortfarande använder droger eller inte.